En svårförutsägbar Trump tar makten

I dag tillträder USA:s 47:e president, som också var landets 45:e. De senaste dagarna har Donald Trump visat att han inte har tappat formen. Han hotar allt som rör sig med tullmurar och gör anspråk på Grönland och Panamakanalen, samtidigt som hans rådgivare Elon Musk försöker avsätta europeiska regeringar på X.

”Vi är alla katter”, som en av Trumps tidigare ambassadörer har uttryckt det, ”och Trump håller i laserpekaren”. Frågan är hur vi ser bortom laserpricken och förstår helheten. Många tolkar Trump bokstavligt och ser framför sig att han nu startar globala handelskrig, underminerar centralbanken, krokar arm med Vladimir Putin, överger Ukraina och Natoallierade, samt initierar ett gigantiskt, brutalt deportationsprogram.

Andra noterar hur Trump agerade förra gången, då rådgivarna och marknaderna tyglade hans mest kollriga instinkter, allianserna kvarstod och många av tullarna uteblev. Deporteringarna kanske blir ett obehagligt men begränsat skådespel för tv-kamerorna, medan fokus i stället läggs på en näringslivsvänlig agenda med avregleringar påhejade av Elon Musk.

Det är en svårförutsägbar president som svärs in i dag. En av Trumps rådgivare övervägde en gång att utlösa brandlarmet under en presskonferens för att han avvek allt för hejdlöst från manus.

Hans nomineringar antyder en medelväg. Ganska traditionella namn tar hand om utrikespolitiken och ekonomin, medan excentriska lojalister får underrättelseverksamhet och justitie- och försvarsdepartement. Det ser ut som att Trump vill använda myndigheterna för att hämnas på inhemska motståndare (med oroväckande konsekvenser för rättsstaten) men i övrigt inte har särskilt omstörtande planer. Trump är trots allt besatt av att lyckas – och att det ser ut som att han lyckas på tv.

Om han ska göra det är hans största utmaningar ekonomin och geopolitiken. USA:s ekonomi framstår som överlägsen och dess entreprenörskap och innovationer skapar ett verkligt försprång. Men den dopas också av dollarkursen, en uppblåst aktiemarknad och väldiga underskott. Budgetunderskottet är mitt i högkonjunkturen över 6 procent. Statsskulden är 124 procent av BNP enligt IMF:s definition, och staten betalar mer i ränteutgifter än till militären.

USA kan trotsa aritmetiken längre än andra, men marginalerna minskar och risken för en katastrof på obligationsmarknaden ökar. Om USA skulle behöva låna till 6 procents ränta 2034 skulle det ta 45 procent av skatteintäkterna. I kampanjen nämndes inte ens denna ödesfråga. Trump lovade tvärtom mer utgifter och lägre skatter. Om han också höjer tullarna och deporterar arbetskraft kommer det att höja priser och räntor.

Det är här Elon Musk har varit betydelsefull, vad man än tycker om hans härjande på andra områden (”Jag twittrar som Niagafallet”, har han ursäktat sig, ”man får skopa upp lite vatten och se upp för de slumpmässigt förekommande bajskorvarna”.) Nästan på egen hand har Musk kickstartat en debatt om statsfinanserna och behovet av reformer av sjukvård, pensioner och Pentagon.

Jag har svårt att se att två primadonnor som Musk och Trump i längden kommer kunna samarbeta, men man kan hoppas att Musk hinner ge råg i ryggen till den ansvarskännande delen av kongressen och inspirerar mer långsiktiga processer.

Det säkraste sättet för USA att förlora inflytande och göra världen osäkrare vore att alienera vänner med protektionism och isolationism. Man kan förstå Trumps skepsis mot allianser utifrån Europas beprövade vilja att åka snålskjuts, men allianser är en styrka, inte en börda.

Stormakter har historiskt sett riskerat att framväxande regionala makter försöker tränga ut dem och ta kontroll över handelsvägarna. Stormakten tvingades låta det ske eller gå i krig. Men när det händer i dag har USA i stället ett nätverk av allierade som sanktionerar förbrytaren politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt. Det finns en chans att kloka rådgivare får gehör för det. Trots Trumps retorik stärkte han faktiskt USA:s militära närvaro i Europa senast.

Europa kan göra mycket för att locka USA till fortsatt samarbete; erbjuda bättre handelsavtal och uppgörelser, stödja Ukraina och betala för vårt eget försvar. Ett öppet och självsäkert EU, som etablerar mer frihandel med till exempel Mercosur är bra i sig, men skulle också kunna ge Trump fear of missing out.

Men vi måste också se bortom mannen med laserpekaren. I dag inleds Trumps sista mandatperiod och alla kommer börja positionera sig för tiden efter honom. Vissa kongressledamöter lär återfinna borttappade ryggrader, andra kommer diskret utforska om de själva kan bli hans efterträdare och åter andra åker ut redan 2026 då republikanerna torde förlora mellanårsvalen stort.

Allt har sin tid, och Trumps tid har just börjat rinna ut.

Johan Norberg, författare och debattör