BERGSTRÖM: Jag morrar och gläfsar över hur hon behandlas

Kristoffer Bergström inför Tour de Ski

Till nästa säsong borde Elfsborg strunta i allsvenskan och sikta på att vara bra i enstaka matcher.

Låter det vansinnigt?

Säg inte det till mig, säg det till skidåkarna.

För tre år sedan stod Diggins och Stupak i vägen för Ebba Andersson i världscupen. I förfjol var det Neprjajeva och Diggins som hindrade henne från att ta svensk skidåknings första totalseger på damsidan.

Den här vintern är 26-åringens värsta motståndare Stefan Thomson och Anders Byström. I sina roller som damtränare och landslagschef bär de ansvar för att Ebba Andersson petats från två av tre sprinter hittills.

– Det blir de här sju åkarna i stället. Det visar hur tuff konkurrensen är i laget, sa Thomson efter att ha ratat henne i premiären.

Ett uttalande som fick mig att morra och gläfsa över kortsiktigheten. Det kan hända att sju svenskor varit vassare på försäsongen, men tävlingen de ställer upp i heter världscupen och går ut på att hamna så högt som möjligt i en tabell. Det uppnås genom framgångsrikt och regelbundet tävlande, inte av att vila i ulltofflorna medan konkurrenterna blåser iväg.

Ebba Andersson kommer till Tour de ski 167 poäng bakom cupledaren Jessie Diggins. Det är en intaglig men onödigt stor lucka, som direkt går att härleda till petningarna.

helskärm

I Ruka-sprinten plockade amerikanskan 72 poäng och i Trondheim ett par veckor senare 85, alltså totalt 157 pinnar.

Ebba Andersson hade rimligen inte varit lika framgångsrik om hon tagits ut, för Diggins är en bättre sprinter. Men svenskan har i år specialtränat på fartgrenen och kom i sin första sprint för säsongen på plats 14, vilket den frikostiga poängtrappan belönade med 54 poäng.

Hade Ebba Andersson fått delta och kört lika bra i de två andra sprintarna skulle hon alltså ha 108 poäng extra nu och varit Diggins hack i häl.

Kan man tycka. Men det är tydligen fel.

– Det är tufft i sprinten. Det vet vi allihopa och Ebba räcker inte till, sa Thomson.

Gläfs. Morr.

Om du känner igen en grundton i den här texten så beror det på att jag repriserat samma åsikt i flera krönikor. Det är skamligt att svensk skidåkning försökt vinna världscupen på damsidan i ett halvsekel utan att lyckas.

Vinter för vinter kommer nya bortförklaringar. Vi hade otur med sjukdom eller prioriterade mästerskapet eller räckte inte till just den här gången. Det förvånar mig inte om det dyker upp svepskäl den här gången också, kanske något om att Ebba minsann var sliten eller snorig den här morgonen, något om att andra sprinters inte får knäckas, men jag köper det inte.

Den mästerskaps- och ryssfria säsongen 23/24 borde skidlandslagets enda rimliga målsättning vara att vinna totalcuperna. Visionen borde styra allt från uttalanden, marknadsföring, träningsupplägg och laguttagning: följ oss – för äntligen ska vi vinna!

Men man vill inte. Man bryr sig inte. Sju var bättre just den där novemberdagen i Finland och rätt ska ju vara rätt och tänk vad kul det var för Johanna Hagström och Maja Dahlqvist.

Inget fotbolls- eller hockeylag hade kunnat resonera som skidlandslaget. Ingen annanstans i elitidrotten kan man lika lättvindigt avstå eller bli åsidosatt från den ordinarie verksamheten.

Det kan fortfarande hända att Sveriges främsta längdåkare vinner totalen, att hon når Alpe Cermis topp först och avancerar förbi Rosie Brennan, Diggins och Emma Ribom i listorna. Det vore kul.

Men i så fall är det inte tack vare landslagets beslut, utan trots dem.