Hör tomten hemma i klassrummet?

Nu när julen är här kan vi inte glömma bort jultomten som har blivit en symbol för julens magiska anda, en givmild gestalt som delar ut presenter till alla världens “snälla” barn. Jag firar inte jul, men som barn blev jag väl bekant genom media. Han framstod som en hjälte men också som en uppfostrande myt, en symbol för disciplin och belöning.

Min grundskoleutbildning var i en religiös friskola, vilket hade både för- och nackdelar, som all skolgång. Men med den nya lagändringen, som förbjuder nya religiösa friskolor att starta och hindrar befintliga från att utöka sin verksamhet, undrar jag: Borde inte alla skolor vara sekulära eller interkulturella, där alla religiösa högtider uppmärksammas? Det skulle kunna vara en enkel lösning på en komplex fråga.

Som vikarie i en lågstadieklass blev jag påmind om julens centrala roll i svenska skolor. Det var första dagen efter jullovet, och vi satt i en cirkel på en röd matta. Fröken bad eleverna att berätta vad de hade gjort på jullovet och hur tomten hade hälsat på. Alla väntade ivrigt i turordning på att berätta om sina presenter och tomtens vistelse. En av eleverna berättade tyst att han inte firade jul och att tomten inte hade hälsat på honom.

Annons:

Hans ledsamhet var tydlig, och jag kunde se hur utanför han kände sig, medan resten av klassen fortsatte att jämföra presenter. Att elever pratar om sina julklappar under rasten är en sak men att ta upp det under lektionstid, verkade lite konstigt. Tänk om vissa elever hade det ekonomiskt svårt och inte fick en julklapp i år? Jag kan förstå att man vill uppehålla julens magi, men ska det då vara på andra barns bekostnad?  

Anna Wallentheim (S) skrev i sin motion för lagändringen: “För att säkerställa att skolan förblir en plats för kunskap, bildning och demokratiska värden”, ska det inte då vara så? Jag såg då paralleller mellan min mammas historia om utanförskap hos eleven.  

Hon kom då till Sverige sent 80-tal och började lågstadiet. En av hennes första barndomsminnen var under jul. Under en av lektionerna skulle alla barn skriva önskelistor till jultomten, och fröken förklarade att bara “snälla” barn fick julklappar och om man inte fick, så var man “stygg”.

Min mamma tog detta på största allvar som vilket annat barn som helst. Hon diskade tallrikarna efter varje måltid och bäddade sängen varje dag utan att bli tillfrågad. Med en oro över att tomtens osynliga lista kanske fanns gömd. Mamma visste att varje steg, varje handling – vägde jultomten noggrant. När juldagen väl kom fick hon ingen present förstås, eftersom vi inte firar jul. Såklart skrattade jag och mina syskon första gången vi hörde historien, men för lilla henne var det en förvirrande och isolerande upplevelse, då alla firade jul.  

Sverige har blivit alltmer mångkulturellt under de senaste trettio åren, med över en miljon personer som firar andra högtider eller inte firar alls. Samtidigt har inflationen gjort det svårare för många. 70 procent av ensamstående föräldrar kan inte längre täcka sina julutgifter som de brukade, rapporterar Frälsningsarmén och Ipsos. Det är nu dags för skolor att hitta sätt att göra traditioner mer inkluderande, antingen genom att fira olikheter eller hålla skolor helt utan religiösa inslag, som Wallentheim (S) förespråkade. 

Khadijah Mire