Överraskande nog är ”The Nun II” en rejäl kvalitetshöjning

För överraskande nog, så innebär ”The Nun II” en rejäl kvalitetshöjning från ettan. Vid närmare eftertanke är det kanske heller inte så överraskande. Även skräcksläktingen ”Annabelle” gjorde ju sig bättre andra gången gillt, och när ”The Nun” 2018 dessutom blev den mest inkomstbringande ”Conjuring”-filmen någonsin fanns det väl skäl att satsa lite. 

Världen har trots allt inte sett en vän ordenssyster med lika mycket oanad potential sen fräulein Maria sjöng sig salig i Alperna, och sydde kläder av gardiner till sju odrägliga överklassbarn. Syster Irene (Taissa Farmiga, lillasyster till Vera Farmiga) är alltså tillbaka, och har lyckligtvis skakat av sig den där prästkompanjonen från förra filmen. 

Ett klokt drag eftersom hans största superkraft inte låg i exorcismen, utan i manlig pondus och välskulpterad haka. In som sidekick kommer i stället tvivlande novisen Debra, spelad av Storm Reid med den kaxiga karisman från ”The last of us”. 

Tillsammans utgör de två systrarna ett udda, men dynamiskt vapen mot demonen Valak, som denna gång omlokaliserat till ett flickinternat i femtiotalets Frankrike. Eller rent tekniskt så är det ”Frenchie” från den förra filmen som hen någorlunda diskret fjärrstyr, alltmedan den ovetande stackaren försöker knyta an till vacker skolfröken och hennes lite mobbade dotter. 

Det blir totalt tre berättelsetrådar som filmen mestadels lyckas trassla ihop på ett bra sätt, i en relikjakt som som bär stråk av både Indiana Jones, ”Da Vinci-koden” och Harry Potter. 

Borta är alltså de nästan parodiskt sexiga nunnorna från ettan, som med intensiteten hos Kristi brud bad för att hålla demonen borta från vår värld. 

Den visuella attraktionen består i stället av en mer subtil kreativ lek i skuggorna bland gamla minnen, skoningslösa internathierarkier, och vindlande gränder, där en scen i en sydeuropeisk tidningskiosk står ut som estetiskt utropstecken.

Men det betyder förstås inte att filmen som helhet är särskilt finstämd. 

Nej då. Var lugna i att det röda nattvardsvinet forsar, djävulen är en getabock, och att ondskan förgörs endast med kvinnokraft och en ljusbärande Sankta lucia i spetsen. 

Visste jag inte bättre, så hade jag gissat på att det var julafton redan.