Recension: The Nun 2 (2023)

Av alla Conjuring-filmer är nog The Nun den jag tycker är allra sämst. Den är nog till och med sämre än Annabelle Comes Home. Med det sagt var inte mina förväntningar på uppföljaren direkt skyhöga, men nu sitter jag här, tisdag förmiddag, och är positivt överraskad. Särskilt eftersom Warber Bros. inte låter mig publicera recensionen förrän sent på premiärkvällen (aldrig ett gott tecken). Chocken är total. The Nun 2 är helt enkelt inte kass.

Skräcknunnan sveper längs korridorerna

Året är 1956 och det spökar i en ganska så stor kyrka i en ganska så liten fransk by. Efter att prästen går upp i rök förflyttas vi till ett kloster någonstans i Europa för att återse Irene (Taissa Farmiga). Eftersom ena nunnan säger "grazie" tror jag att vi befinner oss i Italien, men det är högst oklart. De andra nunnorna snackar nämligen engelska och Debra (Storm Reid), som visar sig ha en viktig roll, är från Mississippi. Hur som haver, Irene får i uppdrag att resa till Frankrike och rota i vad som hände i nämnda kyrka.

Parallellt följer vi unga Sophie på en internatskola för tjejer i Frankrike, där Maurice (Jona Bloquet) från förra filmen numera jobbar som vaktmästare. Att eleverna på pratar om baseball, trots att de ska vara fransoser och britter i 50-talets Frankrike, är inte det enda märkliga som händer här. Nej, "skräcknunnan" Valak har börjat husera i korridorerna.

Ologisk men lekfull användning av ett tidningsställ

Vad som sedan följer är det gamla vanliga: läskiga stirrande tavlor, någon som leker med en boll som rullar in i ett mörkt rum – kommer den att komma tillbaks?, långa korridorer där något obehagligt står i ena änden för att plötsligt dyka upp framför näsan på oss, en person som långsamt börjar sväva uppåt för att sedan få sin benstruktur omstrukturerad osv, osv.

Men problemet med Conjuring-filmerna har egentligen aldrig varit själva repetitionen, utan en svag berättarstruktur där varenda scen ska leda till en ny jump scare. Så är även fallet här, men titt som tätt är det snäppet mer kreativt än tidigare. Det finns exempelvis en kul användning av ett tidningsställ – hur ologiskt det än är, så är det åtminstone lekfullt.

Exorcisten, Sanka Lucia och en Indiana Jones-homage

Det flirtas en del med Exorcisten så klart, som efter 50 år fortfarande är tidernas bästa demonfilm. Utöver att The Nun II skrivs ut med ett likadant typsnitt pratas det om "Father Burke", vilket är en vinkning till Burke Dennings – filmregissören som flyger ut genom Regans fönster. Med detta i bakhuvudet är det synd och skam att filmens regissör Michael Chaves, som mirakulöst nog fick en tredje chans efter The Curse of La Llorona och stolpskottet The Conjuring 3, inte har insett vad det är som gör att just Exorcisten fungerar, för det är inte ett nästan två timmars långt jump scare-kollage.

Men filmen går ändå ihop, hyfsat. Det finns ett rätt kul sidospår som involverar Sankta Lucia och en fin liten Indiana Jones-homage i form av ett lysande getöga. Bitvis är det också rätt kul, men som äventyr och inte som skräckis. Även soundtracket har sina ljusa stunder när man väljer att avvika från de typiska, kusliga ljudmattorna. Likaså är fotot oväntat kreativt.

I det stora hela är The Nun 2 en helt okej, 10-15 minuter för lång, dussinskräckis, som kanske – alltså, som i mycket tveksamt – dammas av en oktobernatt om några år.

"The Nun 2" har svensk biopremiär den 7 september.