Recension: Suede, Jubileumsfestivalen Tältscenen

För 30 år sedan åkte en inte ens 20 år gammal snubbe ensam till London för att se världens just då bästa band lett av världens just då coolaste sångare. Suede i allmänhet och Brett Anderson i synnerhet fick det att pirra i maggropen på ett sätt som ingen lyckats med tidigare. Musiken var som eter, flyktig och livsfarlig, och Brett hade höfter från gudarna. Under några år satte han och hans band inte ett skär fel.

Sen gick det som det gick, alla började bråka och Brett drack renlevnadssmoothies, klippte bort luggen och drog på sig gympadojor. Och när en man som Brett Anderson byter slimmade och spetsiga boots mot joggingskor, då vet alla att det är kört.

Herregud, han stod till och med på scen i dem (never forget Hultsfred 2002) och hade det varit aningen senare i tid så är jag säker på att han anammat de där tåfingerspringskorna utan sula också.

30 år efter den där resan till London står jag i ett enormt, blått tält i Frihamnen och ser en kärlek som aldrig riktigt rostat. Suede är i stan för att avsluta den första jubileumskvällen och redan när det offentliggjordes i en Facebookannons så kröp alla vi gamla indiekids ut ur våra hålor och samlade trupperna. Brett kommer, då gör vi det också.

Och varför inte? Suede 2023 är på många sätt ett väldigt sympatiskt rockband med en hitkatalog som inte ens Blur (som ju gästar Way Out West i augusti), mäktar med att matcha. Brett? Han använder fortfarande monitorerna som step up-brädor men har ändå tonat ner sin allra mest hysteriska aerobics-ådra till förmån för en slags bedagad Mads Mikkelsen-elegans med kråksparkar en masse. Det gör, om inte annat, hans sång gott. Mer Brett och hans patenterade glidningar, mindre flås.

Han struttar in med stuprörsjeansen påmålade på Lindfields smalaste ben och visst är slängluggen tillbaka när han svajar som en påfågel och brötar loss i nya ”Turn off your brain and yell”. För att sedan under 20 minuter totalt outgunna inseglade Götheborg med den vassaste kanonad i Jubileumsfestivalens hittills väldigt korta historia. Eller vad sägs om ”She”, ”Trash”, ”Animal Nitrate och ”The Drowners”, alla i skarpladdade old school-versioner? Det hela är faktiskt alldeles fenomenalt.

Efter ”Filmstar” och ”We are the pigs” lägger sig Brett ner och pustar ut. Han ligger där platt en stund medan hans fina fina band, som verkligen spelar tillsammans som ett band med skavanker och allt, inleder ”By the sea”.

Vad finns egentligen kvar att begära efter det? Jo, ”So young” såklart. Den kommer efter en något segare halvtimme och är som alltid helt otrolig. En oförblommerad hyllning till ungdomens alla eskapader och när lyckliga studentmössor ramlar omkring i Frihamnen så har den aldrig passat bättre. Ja, de kan gott vara värda allsången i ”Beautiful ones” också, de där härliga studenterna.

Vi andra, vi som en gång dansade till ”Metal Mickey” på Kompaniet och drog till London ensamma, vi är glada på väg hem med elfärjan över älven nu.

LÄS OCKSÅ: Fem låtar som format Göteborg

LÄS OCKSÅ: Maffig folkfest på Frihamnen när jubileumsfesten drog igång

LÄS OCKSÅ: Göteborgs Jubileumsfestival i bilder