Så bra är ”Squid game” säsong 2 på Netflix

Publicerad 26 dec 2024 kl 13.10

Bättre än sist. 

I säsong 2 är Netflix ”Squid game” ändå aldrig så bra som serien borde kunna vara. 

Början: på samma plats som första säsongen slutade. Sedan, snabbt, två år fram i tiden. 

Slutet: felkonstruerat och sällsynt otillräckligt och detta dessutom på ett sätt som aldrig hade skett hade inte Netflix förnyat ”Squid game” för en tredje och sista säsong. Nu är den vetskapen en broms i maskineriet, för tittaren och, vad det verkar, även upphovsmannen, manusförfattaren och regissören Hwang Dong-hyuk. 

Däremellan: bra mycket bättre än första säsongen, stundvis med ett härligt flyt och bitvis snyggt engagerande. 

Så här: ”Squid game”, trots sina många brister i första säsongen, skulle aldrig ha fortsatt förbi seriens första nio avsnitt. Seong Gi-hun, mer känd som spelare 456, överlevde, fick prispengarna, satt på flygplatsen och kunde ha lämnat det mesta bakom sig. Icke så. Och kanske mest för att Netflix fick en superduperhit och Hwang Dong-hyuk föll till föga och här sitter vi nu, med sju nya avsnitt och en tredje och sista säsong runt ett hörn lite längre bort. 

Säsong 2 använder samma sorts framgångsrika recept för att locka in och sedan behålla tittaren i ett ömsom hårt och ömsom svagt grepp. Några nya rollfigurer har en funktion att fylla medan andra mest är utfyllnad till en helhet som först nu börjar bli intressant. 

Om första säsongen var en satirisk kommentar om kapitalism och klass i Sydkorea så nuddar andra säsongens tematiska trådar naturligtvis vid samma ämnen, men uppehåller sig även vid hämnd, människans sanna natur, där storsinne och anständighet möter desperat girighet och monetär narcissism. Teman som känns igen, men som nu får färg av andra ansikten och personligheter. 

Bra så, och både tydligare och inte lika mycket skrivet på tittarens näsa som i första säsongen. 

I de nya avsnitten finns en vändning som jag uppskattar. Jag är även förtjust i hur Lee Jung-jae trycker in lite och allt i sin gestaltning av Seong Gi-hun, som nu mer än tidigare är tittarens moraliska ställföreträdare. Däremot är det förstås störigt att andra säsongen känns underligt och omotiverat stympad på ett för streamingberättande i allmänhet och Netflix i synnerhet typiskt sätt. 

Förhoppningar på tredje och sista säsongen? 

Det är nog bäst att inte ha några alls.