Recension: ”Sommar i P1” med Lena Philipsson | GP

Lena ”PH” Philipsson har en självklar plats i vårt kulturella medvetande från de otaliga gånger hennes dängor misshandlats på midsommarfiranden, nyårsfester och karaokekvällar.

Men vem är hon, egentligen? Ingen vet. Kittlande känns därför en potentiell lösning på mysteriet Lena PH. Hur många skelett i garderoben, trauman och citerbara insikter har egentligen Sveriges folkkäraste sångerska och smålänning?

Inte så många, visar det sig. Visserligen inleder hon med att prata om sin ensamhet, om rädslan för att kvävas och behöva göra Heimlich på sig själv, för att sedan inte bli upptäckt innan bostadsrättsföreningen sparkar in dörren när hon inte dykt upp på gårdsstädningen. Men längre än så sträcker sig inte självutlämningen.

Lena förklarar själv att hon gärna håller låg profil, och särskilt privat blir hon aldrig. När hon får förfrågan om att prata om moderskap i tv-soffan ringer hon till dottern och de två skrattar i kör. Hon tycks sätta prestige i att inte avslöja för mycket. ”Synd att jag inte har ett rejält trauma i bagaget, det är populärt nu för tiden" säger hon under ett av sina påhittade samtal med Margaretha Krook.

På ett sätt hedrar det henne, tänker jag, och känner också starkt igen mig i hennes beskrivning av hur hon drillats hemifrån. Kanske är det något typiskt småländskt, eller åtminstone småstadsaktigt, med att inte avslöja för mycket, låta familjehemligheter förbli intakta, inte föremål för en självbiografi eller ”content” för vilken annan podd som helst.

Men särskilt roligt är det ju inte, om vi ska vara ärliga. Lena PH fortsätter att vara ett mysterium, tyvärr blir det på sommarpratets bekostnad.