Asahara: De vaggar in sig själva i falsk trygghet

Makoto Asahara

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tålamod är en dygd i Pep Guardiolas fotbollsfilosofi.

Men det börjar gå att argumentera för att hans Manchester City faktiskt tenderar att bli allt för tålmodiga, allt för ofta.

Det finns nog inte en fotbollsklubb i Europa som har en så genomgående ambition att göra en matchbild kontrollerad och odramatisk som Manchester City.

De har ju också varit så oerhört bra på att göra just det under de senaste åren. Om det så är genom att skölja över ett motstånd och punktera en match eller dubbelmöte på en inledande kvart eller genom att bara lossa på en ventil och tålmodigt vänta på att motståndarnas luft ska gå ur.

Efter ett snöpligt poängtapp mot Nottingham i helgen, där förmågan att förvandla kontrollerad matchbild till mål saknades, kunde man ändå tänka sig att City skulle vilja kliva ut energipumpade och revanschsugna på ett kokande Red Bull arena och använda de förstnämnda metoden för att avfärda ett skickligt RB Leipzig.

Men nej. Här ville man lossa på ventilen.

helskärm

Tryggt, kontrollerat, tålmodigt var ledorden under första halvlek. Med vetskapen att chansen förr eller senare kommer dyka upp.

Visst bjöd Leipzig till viss del in till den matchbilden med att välja (eller känna sig tvungna till?) en så pass tillbakadragen approach som de hade. Visst var de ganska tålmodiga de också.

Men när Xaver Schlager tappade en ynka promille i koncentration efter en knapp halvtimme så utnyttjade gästerna det direkt.

Snabb Grealish-pass. Smidig Gündogan-skarv. Sylvasst Mahrez-avslut.

Där och då kändes nästan avancemanget redan säkrat sett till hur kontrollerad matchbilden faktiskt såg ut. Allt man väntade på var att en målglad Erling Braut Haaland (vars bolltouch gick att räkna på en hand fram tills dess) också skulle få belöning för sitt tålamod med att göra ännu ett mål.

Om det är någon klubb som kan utstråla den tryggheten så är det Manchester City.

Även om den allt oftare på sistone har visat sig vara falsk.

helskärm

Efter en katastrofal start på säsongen så har RB Leipzig verkligen hittat rätt under Marco Rose, som klev in på tränarposten en månad in på säsongen. Från mitten av september till mitten av februari förlorade inte Rasenballsport en enda match. Och trots katastrofstarten så är RB Leipzig i högsta grad med i Bundesligas otroligt poängjämna titelstrid.

Med andra ord är RB Leipzig ett frejdigt lag som faktiskt kan hota de allra bästa. Ett lag man inte har råd att känna sig säkra mot oavsett matchbild, framförallt inte med blott ett uddamålsövertag.

Sakta, sakta började de tyska positionerna flyttas upp under den andra halvleken. Sakta, sakta kom den där kvitteringen närmare. Fler och fler risker togs. De tidigare rejält långdragna Citypassningskombinationerna blev allt kortvarigare. Och när megatalangen Josko Gvardiol nådde högst på ett välriktat Halstenberg-inlägg så hade ventilen skruvats åt igen med besked. Åtminstone nog för att vi ska ha ett fullt levande returmöte att se fram emot om två veckor.

helskärm

Manchester City och Pep Guardiola? De kunde konstatera att de åter vaggat in sig själva i en falsk trygghet och fallit på det.

Precis som är Chris Wood satte 1–1 för Nottingham i slutminuterna i den gånga helgens Premier League-drabbning. Precis som när Demarai Gray hittade en Evertonkvittering efter en dryg timmes spel på nyårsafton.

Det börjar bli allt mer tydligt att detta inte är ologiska engångsföreteelser för City.

Är de för ineffektiva? Svårt att anklaga ett lag vars anfallare gjort 26 mål på 23 ligamatcher för ineffektivitet.

Är de kollektivt sämre på att skapa chanser med Erling Braut Haalands mer direkta anfallsprofil som spjutspets? Svårt att anklaga dem för det heller, med samma glasklara motargument. Även om vissa vill beskriva deras stundvisa bekymmer med den analysen.

Beroende av Kevin de Bruyne? Kanske, men det saknas inte direkt kreativitet även när han saknas, som denna kväll.

Har de, tro det eller ej, för mycket tålamod i sin offensiv? Känner de sig för trygga, för ofta?

Där kanske vi faktiskt närmar oss svaret.