MARKUS LARSSON: Povel Ramel är en ikon – men har inget att ...

Markus Larsson sätter plus på låtarna i ”Så mycket bättre” avsnitt 5

Åh, nej.

Inte Povel Ramel också.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Ta låten ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

expand-left

helskärm

Originalet, som hette ”I’ve got a lovely bunch of coconuts”, spelades in på 40 talet. Povel Ramel släppte sin version 1950, det vill säga för 74 år sedan.

Om man backar lika lång tid tillbaka från 1950 så är klockan 1876. Vad hände 1876? Tja, den belgiska dåren kung Leopold II levde fortfarande och sardiner började säljas på burk i delstaten Maine i USA.

Och, ja, ”kokosnöten” låter verkligen som att den kommer från 1800-talet i dag.

Povel Ramel, som hyllas i avsnittet, är en ikon, en nationalklenod, en pionjär och stilbildare i musik och på scen. Hur han exempelvis gjorde en egensinnig svensk version av amerikansk jazz var en tung kulturgärning.

Han har dock inget att göra med dagens popmusik. Arvet efter honom hörs ingenstans. Musiken har blivit för gammal. Till slut blir allting för gammalt och irrelevant och Bing Crosby. Ramel hör hemma på ett museum. Där fyller han en funktion. Det är svårare att se poängen i att ägna nästan ett helt ”Så mycket bättre” åt honom 2024.

Vad är nästa steg? Ska deltagarna ta på sig vita peruker och lajva Carl Michael Bellman?

expand-left

helskärm

Vore det inte bättre att hylla artister som fortfarande påverkar dagens musik i större uträckning? Vore det inte roligare att uppmärksamma något som åtminstone hände från 90-talet och framåt? Nu påminner allting om en uråldrig svartvit journalfilm, eller möjligen en pliktskyldig historielektion i skolan. Tolkningarna blir därefter. En skoluppgift, eller ett rätt långt ”jaha?”.

Alla får anstränga rätt hårt för att koppla Ramel till vår tid. Ingen gör det dock bättre än rockjournalisten Fredrik Strage. Han lyckas i alla fall sälja in en krystad analys om hur Ramel kanske, möjligen, om man blundar och håller för öronen, sådde ett frö till det som i dag kallas för hiphop.

Det är så klart trams. Men det är i alla fall kul och fyndigt.

Strage är avsnittets bästa artist.

expand-left

helskärm

Betyg på alla låtarna

”Högt över havet” (Andreas Lundstedt)En bouzouki-schlager? Programmet har nog aldrig varit mer Eurovision Song Contest än när Andreas Lundstedt sjunger Arja Saijonmaa. Frågan är dock om det går att göra starkare covers än det här? Eventuellt.

expand-left

helskärm

”Så vill jag älska dig” (Alba August)Låten, som skrevs av Lucio Dalla 1986, har tolkats av Luciano Pavarotti, Julio Iglesias, Andrea Bocelli och, inte minst, Arja Saijonmaa. En italiensk klassiker. Känslorna är större och djupare än Medelhavet. Att Alba August lyckas ta på sig och gå i de stora skorna är en smärre bedrift.

expand-left

helskärm

”66 ex” (Dregen)Svagheten med ”Så mycket bättre” är att vissa kombinationer är dömda att misslyckas. Varför skulle Dregen lyckas göra något vettigt av Kerstin Ljungströms ”Ex”? Låten, sångmelodin och texten passar honom så illa att man förstår hans kval.

expand-left

helskärm

”Underbart är kort” (Louise Lennartsson)Povel Ramels blåaste ballader har åldrats mycket bättre än hans lustigaste kupletter. Men poängen i att Louise Lennartsson sjunger Povel 2024 är nästan lika svår att förstå och se som ”66 ex”.

”Blås på det onda” (Arja Saijonmaa)Självklart tolkar Arja sin Povel Ramel med en större tyngd. Hon väljer också en mindre känd låt med en tidstypisk politisk text av Beppe Wolgers.

expand-left

helskärm

”Vi ska klara av det” (Simon Superti)Nånstans klarar Simon av den smått omöjliga uppgiften att översätta Povel Ramel och Martin Ljung till i dag bäst. Hur då? Genom att göra om det skojiga originalet till en allvarlig folklåt.