Nobelpriset 2018: Olga Tokarczuk för vidare den judiska traditionen

ESSÄ. Jiddischlitteraturen i Polen ägnades i stor utsträckning åt en magisk realism. Den hade svårt att bryta igenom språkgränserna, och dess läsare försvann till stor del som aska i den europeiska elden.

Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lyckades göra sig bäst känd, tack vare sitt överlevande. Med hans skildringar bröts barriärerna mellan den judiska skrivkonsten och de kristna finsmakarna som ville ge sig i kast med ett kosmos pendlande mellan erotik, revolution och religion. Hans kanske främsta verk ”Satan i Goraj” (1935) utspelas mellan det uråldrigt heliga och det modernistiskt depraverade. Så såg mångt ut i jiddischlitteraturens experimentella och existentiella kollisioner.

Kriget, det finns bara ett i jiddischkulturen, kom att knäcka denna spänningsfyllda tradition. I stället försökte man läka sorgen med elegiska minnesrunor.

Det judiska förstärktes av författarens uttalanden om den polska medskulden till judemordens genomförande.

Att det skulle bli en ickejude som kom att fortsätta den judiska traditionen blev därför inte en överraskning. Bortsett från jiddischinspirationen kom säkerligen inflytande från de likaledes aparta Witold Gombrowicz och Bruno Schultz. Kanske är författaren också påverkad av sin jungianska psykologskolning i vilken hon ägnat några år åt missbrukare innan hon blev utbränd och började skriva på allvar.

Förvisso saknas jiddischens finurlighet och drömska fantasifoster i Nobelpristagaren Olga Tokarczuks verk – de är väl för alltid bortgångna. Likväl har Tokarczuk i sitt magnum opus, som tematiskt liknar Singers mästerverk, lyckats tränga sig in i en tidsera som andas både filosofisk hänförelse och mänsklig förtvivlan.

Den judiska mystiken kläs i en annorlunda, språkligt stramare, dräkt men bibehåller dragningen åt det fanatiska.

”Jakobsböckerna”, tjock som en gammalkyrklig bibel, utkom i Polen 2014 och framkallade ett ramaskri bland de katolskt och nationalistiskt sinnade. Författaren hade medvetet valt att väcka de dävna känslor som hållits i schack med hjälp av bland annat det nya reaktionära Polens självgodhet.

Det judiska förstärktes av författarens uttalanden om den polska medskulden till judemordens genomförande.

Jakob Frank som är romanens portalfigur hade sin storhetstid i mitten av 1700-talet. Denne milt sagt sammansatte man, kom från Podolien i det östligaste Polen. Där hade resterna av en messiansk rörelse fört ett kryptoliv, i vilket fortfarande en falsk Messias hyllades i lönndom, fastän denne, Sabbatai Zevi, konverterat till islam.

Adelsmännen var övertygade om att den nykristne var en inkarnerad Jesus.

Den besatte Jakob, för övrigt född i Buczacz, där bland annat Nobelpristagaren Samuel Agnon, ”den hebreiska litteraturens fader”, var bördig liksom Sigmund Freuds fädernessläkt. Vad som redan då kan ha rört sig i Franks undermedvetna lämnar jag åt Jakobsläsarens fantasier.

Frank flyttade till Thessaloniki, smordes där till en muslimskjudisk Messias och drog så småningom till Lemberg. Denne synkretistiske predikant, som gärna hängav sig åt erotomaniska danser med rabbinhustrur, lyckades med konststycket att genomföra ett massdop till katolicismen år 1759.

Med denna treenighet i själen, hittills aldrig skådad i de frommaste sfärer, gick triumffärden till Warszawa. Där mottog det polska majestätet den nya tidens Helighet med pompa och ståt. Jakob Frank levde livets glada dagar och drog omkring i staden i en kaross dragen av sex hästar alltmedan han strödde guldmynt till fattiglapparna.  

Adelsmännen var övertygade om att den nykristne var en inkarnerad Jesus och lät gifta bort sina sköna döttrar till det döpta följet. På så sätt kom de ädlaste av polacker att få judeblod inympat i sina rena vener, något som senare väckte mycken förtret.

Tack vare en gråtande ikon, Madonnan Maria som fällde syndfria tårar, jagades Kung Karl på flykten

Särskilt skandalöst var ryktet att självaste nationalskalden, Adam Mickiewicz, skulle vara oren – poeten skrev den mest storvulna skönlitteratur som existerar i en polsk patriots medvetande än i dag.

Denne judiske, katolske och muslimske Casanova hamnade snart bakom galler, vilka han skulle skaka i tretton år. Cellen var inredd i Polens heligaste kloster, Jasna Gora, vilket vår Karl X förgäves försökt inta tidigare. Tack vare en gråtande ikon, Madonnan Maria som fällde syndfria tårar, jagades Kung Karl på flykten. Den intresserade kan läsa en annan polsk Nobelpristagares, Henryk Sienkiewicz' verk ”Syndafallet” vilket min mor studerade med stor förtjusning på polska ”Potop” för att lugna sitt både antisvenska och antipolska sinnelag.

Den inspärrade använde sin isolering till att utveckla en religion som bestod av sabbatiansk teosofi, kabbala och en säregen feministteologi i vilken de kvinnliga elementen av de mångfaldiga trosriktningarna fick god tid att smälta samman.

Ryssarna räddade Frank. Denne lät sig bjudas runt i det böhmiska Brünn, innan han fick sig till skänks ett vidlyftigt lantgods i Oppenheim av sina messianska tillskyndare.

Frankismen finns inte kvar i dag i sin esoteriska och erotiska skepnad. Men den bidrar en hel del till den antijudiska paranoia som ännu är förhärskande i Polen.

Att Olga Tokarczuk ägnade så många som tio år åt sitt storverk, är enbart att förnöja sig åt. För den intresserade läsaren rekommenderas Kabbalahforskaren Gershom Scholems ”Den judiska mystiken” i vilken de polska källhänvisningarna tydligt framgår – liksom Scholems extatiskt vetenskapliga belägg för Josef Franks hänryckande framfart.

Salomon Schulman är barnläkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han översätter också jiddischlitteratur. Hans senaste bok är ”Käre Moyshe! Käre Shloyme! Brev i skuggan av döden”.

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.