Vampyr med mustasch saknar sensibilitet

I uppbrottskomedin ”Dumpad” (2008) hamnar Jason Segels hjärtekrossade luns Peter bakom pianot på en tiki bar och spelar upp en snutt från sitt oväntade hobbyprojekt för sin semesterflirt – en dockteater-musikal med Dracula-tema. Sången må vara anpassad för muppar men det går inte att ta miste på gnistan i hans ögon. Det här är hans dröm och passionen smittar av sig.

Samma pojkaktiga dragning till Dracula, och mer specifikt F W Murnaus otillåtna tyska stumfilms-adaption ”Nosferatu” (1922) genomsyrar varje bildruta i anslaget till Robert Eggers hett emotsedda uppdatering. Vid nio års ålder upptäckte den blivande regissören den stilbildande klassikern som han senare skulle sätta upp som pjäs på skolteatern, komplett med svartvitt smink och tysk-expressionistisk rekvisita. Där och då sjösattes en rysligt framgångsrik karriär som modern uttolkare av gotisk skräck och en resa som skulle ta honom till toppen av Hollywood.