Det blev ett goth nytt år trots allt. I en tid när alla verkar använda den gotiska estetiken som en accessoar utan mystik – inklusive Elon Musk och hans ”dark gothic maga”-keps – är det underbart att se ett så kompakt mörker som i ”Nosferatu”.

Handlingen utspelar sig I Tyskland år 1838, där mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) skickas iväg till den tillbakadragne greven Orloks slott i Transsylvanien för att säkra försäljningen av en fastighet. Kvar hemma lämnar Thomas sin fru Ellen (Lily-Rose Depp), som plågas av så kallad ”melankoli” – en förtrollning från greve Orlok.

Första ”Nosferatu” från 1922 är som bekant plagierad utifrån Bram Stokers ultimata vampyrklassiker ”Dracula” från 1897 (världen mest filmatiserade bok). Med vissa skillnader, kanske främst att greve Orlok är en mycket mer råttlik varelse än Dracula, som ibland bytte skepnad till en stilig aristokrat.

Eggers stegrar spänningen genom att visa enstaka delar av den monstruösa vampyrens utseende. Först ögon, tänder och de klolika händerna. När vi ser greve Orlok i sin helhet är grotesk och en mycket biffigare vampyr i jämförelse med Max Schrek och Klaus Kinskis spinkiga föregångare.

Hela rollbesättningen imponerar och kanske främst Bill Skarsgård som vampyren, trots att han är oigenkännlig. Greve Orloks hotfulla monologer är lika obehagliga på släpig engelska som på dakiska, det utdöda balkan-språket Orlok talar när han hemsöker Ellen i telepatiska mardrömmar.

Precis som i ”The Witch” och i ”The Northman” har Robert Eggers en besatthet av historisk autenticitet som fulländats i sminkning, kostym och scenografi. Den otroliga detaljrikedomen fångas av ett magnifikt foto och en övermäktig ljuddesign som får det övernaturliga att verka trovärdigt. I Eggers händer blir greve Orloks psykosexuella terror mindre romantisk och mer som en odöd naturkraft.

Fler filmrecensioner hittar du här.

• 
  Recension: ”Club zero” av Jessica Hausner
  52 sek