Jag hinner bli orolig – till slut hyllas Niklas Wikegård

Albin Julin

Visst, det är alltid härligt när kortsidorna flippar ur, guldhjälmar åker fram och handskar, tandskydd, suspensoarer regnar över isen. 

Den där totala urladdningen, oförutsägbarheten i varje människa – guldeuforisk eller silversorgsen – som närmar sig tv-mikrofonerna är svår att hitta någon annanstans än i direktsändningar från en avgjord SM-final. 

I några minuter är det roligt, i alla fall. Sedan rullar väl sändningen på främst för några Skellefteåfans som inte kunnat ta sig till arenan. 

En halvtimme efter slutsignal börjar jag bli orolig. Tänker TV4 inte adressera det objektivt största som händer den här kvällen? Att Niklas Wikegård ska lämna tv-branschen efter nästan 20 år. 

För merparten av tittarna har Wikegårds närvaro i tv de senaste decennierna förstås betytt mer än den här enskilda SM-guldkvällen – oavsett vad man tycker om honom. 

När jag i min barndom överhörde olika föräldrar diskutera hockey så pratade de sällan om Jörgen Jönssons skottfint eller Johan Davidssons kontraktssituation. 

Nej, det handlade nästan alltid om huruvida man skulle betrakta Niklas Wikegård som en pajas eller sanningssägare. 

Wikegårds vettlösa gapskratt på slutsignalen i OS-finalen 2006 kan jag framkalla ur minnet när som helst och direkt bli på lite, lite bättre humör. 

Wikegård satt ett större avtryck hos den svenska hockeypubliken än många spelare och ledare

Visst, ibland himlar man med ögonen åt hans förlegade språkbruk och besatthet av vissa machoideal som den moderna hockeyvärlden allt mer strävar efter att tona ner. 

Om Liv Strömquist vetat vem Niklas Wikegård är hade han varit given i en parodierad version av sig själv i seriealbumet ”Ja till Liv” från 2011. 

Samtidigt, vad är rent skådespel här? Vad kan det eventuellt säga om Wikegårds personliga värderingar? Svårt att avgöra. 

– Jag jobbar ju med underhållning och tv. Det gäller att skapa känslor och rubriker, säger Wikegård själv under TV4:s finalsändning. 

Det går väl att doktorera i Simone De Beauvoir och samtidigt brinna för en ishockeyspelares rätt att stenhårt skicka sin motståndare rätt in i sargen så hela plexit skallrar? Förutsatt att puckföraren slarvat med sitt ansvar i situationen. 

Alldeles oavsett står det klart att Niklas Wikegård satt ett större avtryck hos den svenska hockeypubliken under sina år på SVT och TV4 (och en kort sväng på dåvarande Viasat) än många spelare och ledare. 

– Du är en av svensk hockeys allra största profiler, som programledaren Lena Sundqvist säger. 

Det är självklart helt rimligt att TV4 till slut ägnar tio minuter åt det här

Därför är det självklart helt rimligt att TV4 till slut ägnar tio minuter av guldsändningen åt att tacka av Wikegård, som nu lämnar för uppdrag i hockeyallsvenska Djurgården. För min del: Ägna tio minuter åt guldfirandet och resten åt Wikegård. 

När Sanny Lindström och Petter Rönnqvist får frågan om vem som ska fylla Wikegårds skor svarar duon samtidigt: 

– Det går inte! 

Jag håller med.

Därför passar jag på att återvända till inledningen av den sista perioden av SM-finalen. Dennis Everberg delar ut en klassisk tjuvsmäll på Måns Forsfjäll – han crosscheckar honom rakt över handen, i en situation flera mil från pucken. 

Utvisning? Gränsfall, enligt Wikegård. 

– Jag kan förstå Dennis Everberg. Han är arg på honom helt enkelt.