Niall Horan-konserten är en liten kärlekschock

expand-left

helskärm

KONSERT Ekot efter One Direction har knappast tystnat – snarare amplifierats. Niall Horan är inte Harry Styles, men han har en liknande effekt på sin publik.

Konserten är en liten kärlekschock.

Niall HoranPlats: Hovet, Stockholm. Publik: 8 000. Längd: 97 minuter. Bäst: ”This town”. Sämst: Niall Horan behöver fler sådana låtar. Fråga: ”The next time I’m coming, we’re going next door, säger Niall och nickar mot Globen. Anar jag ett litet missnöje?

På väg hem från onsdagens John Mayer-konsert ser jag ett gäng tjejer utanför Hovet med kabinväskor och liggunderlag. De anlände cirka 62 timmar före konserten med Niall Horan. I kylan jobbar de skift, fyra och fyra, för att hålla platsen längst fram i kön.

Att Niall Horan fortfarande kan turnera över fyra kontinenter är naturligtvis mycket tack vare forna pojkbandet One Direction. Men hans egen publik har faktiskt mer än tredubblats sedan han senast var här, på Fryshuset 2018.

Det går aldrig riktigt att vänja sig vid kraften i den här typen av popkonsert. Bara att höra allsången i Abbas ”Dancing queen” som spelas i högtalarna som uppvärmning är en gåshudsframkallande upplevelse.

I svart linne, svarta byxor och uppnosigt mjuk frisyr är Niall Horan inte olik en viss Harry Styles. Irländaren må sakna kollegans popkulturella sprängkraft – snarare är han ett bevis på den tidlösa lockelsen i rocken som den lät på Fleetwood Macs album ”Rumours”. Varje ny generation behöver sina egna artister, och en låt som ”On the loose” blir i kväll en effektiv pastisch på ovan. För tydlighetens skulle får vi även en snutt av Stevie Nicks ”Edge of seventeen”.

Efter en dryg halvtimme sätter sig Neil Horan & Co på catwalken för ett akustiskt parti. Med bara piano, fiol och lap steel blir det konsertens snyggaste stund. Musiken faller här under fliken ”OC”-rock. För att förstärka detta gör irländaren ”You could start a cult”, duetten han spelade in med en av genrens nya förgrundsgestalter Lizzy McAlpine.

30-åringen har för övrigt det lättaste jobbet i Stockholm i kväll. Han behöver bara (förutom det uppenbara sjungandet och spelandet, då) stå, gå och ibland vinka. Det sistnämnda gör han med imponerande tajming – och mer därtill. Han kommenterar artigt publikens skyltar. Tackar för köttbullar, Ikea och Max Martin. Signerar en jacka som troligen slits i stycken när den skickas tillbaka ut i publiken.

Sångaren från staden Mullingar är så snustorrt trevlig att jag misstänker att hans mentala ålder är, minst, Colin Firths sextiotre. Åtminstone påminner han om skådespelaren i sina små ”chats” med publiken.

– I’ve been coming hear for a very very very long time, säger han och sätter sig vid pianot, som vore han Elton John på väg mot pensionen.

– Today I was walking in Slussen. (Skrik.)

– Then I walked to 7-Eleven. (Vrål.)

När en discokula sänks ned från taket och One Direction-hiten ”Stockholm syndrome” dammas av… ja, ni fattar själva.

För någon som inte somnar varje kväll i ett rum tapetserat med Neill Horan-affischer växer konserten till oanade höjder tack vare publiken. Allsången i ”This town” är av den typen som kommer rakt från hjärtat som samtidigt verkar hoppa ur halsgropen och personen i fråga inte vet om den ska skratta, gråta eller svimma – eller kanske alltihop samtidigt.

Under ovan nämnda telefontändarballad fångar kameran ett ungt par som håller om varandra. När de dyker upp på bildskärmarna går det ett extra sus genom den redan rusiga publiken.

Det är en liten kärlekschock alltihop.

Alla låtarna