”Vatten täcker 70 procent av världens yta, resten täcker N'golo Kanté”

DÜSSELDORF. Strålkastare riktades mot Frankrike fixstjärna: Kylian Mbappé hade talat, nu skulle han spela fotboll också.

Men så trummade en annan gammal bekant igång benen på Merkur Spiel-Arena och plötsligt var det 2018 igen.

När mötet med Österrike var över rullade en sång över den franska kurvan. ”Sha la la la la la la, N’goooolo Kanteeee”.

Det hade bara gått ett par minuter innan N’golo Kanté presenterade sig i Düsseldorf. Två löpningar i flera riktningar, följsamt, ivrigt, bollerövrande.

Egentligen var Frankrike förvarnat efter träningslandskamperna inför EM då den store lille spelaren gjort avtryck. Men kanske ännu mer efter Marcus Thurams omdöme på presskonferensen häromdagen, då hans ord om det franska valet ekade i hela fotbollsvärlden och trängde undan vad han också sa om sin lagkamrat:

– Det känns som att det finns tre av honom. Jag har aldrig sett något liknande, det är hemskt, hemskt är det. Vi kan inte spela på träning längre, de som har honom i sitt lag vet att de vinner!

Så kan det låta från någon som blivit bofast hos Les Bleus efter att N’golo Kanté såg ut att ha gjort sitt. Faktum är att Kanté inte spelat för Frankrike sedan våren 2022, ett halvår före VM i Qatar, och ingen trodde väl något annat än att flytten till Saudiarabien förra sommaren beseglade hans landslagsöde en gång för alla. 33 år, Al-Ittihad, au revoir.

Men låt oss spola tillbaka till VM 2018 en kort stund, för när alla stjärnor stod rätt var det ju ändå N’golo Kanté som blev hela Frankrikes och, vågar jag påstå, fotbollsvärldens älskling.

”EN–GOLO KANTE, baraparapa, EN-GOLO KANTE, baraparapa”, sjöng allsångsledare Paul Pogba – minns ni honom förresten? – till tonerna av den gamla franska schlagern ”Aux Champs Élysées” när Les Bleus besökte president Macron efter VM-guldet då.

Vatten täcker 70 procent av världens yta, resten täcker N’golo Kanté, säger ett ordspråk från samma sommar. Den lille liraren med det blyga leendet kunde stjäla bollen från vem han ville på planen, men när spelarna gick fram en och en för att fotas med VM-bucklan fick de till slut putta fram N’golo, som såg svårt generad ut. Han ville inte göra det på egen hand.

Det var något uppfriskande, nästan exotiskt med N’golo Kanté då.

Lagmentaliteten, fromheten, det helt obefintliga varumärkesbyggandet

Det kom nya tider, som det alltid gör. Kanté hade problem med sina representanter, det uppdagades att han blivit hotad med ett handeldvapen av brodern till en av hans agenter som inte fått utdelning på klubbytet till Chelsea. På planen blev han mindre relevant och när han lämnade för människorättsskurkstaten Saudiarabien försvann han i glömska.

Mot Österrike sprang han sig tillbaka in det kollektiva medvetandet. På Kantéskt manér slog han bort sin enda riktiga målchans till en lagkamrat istället och i 86:e minuten räddade han Frankrike, när han heroiskt sprintade ikapp inbytte österrikaren Patrick Wimmer som kom ensam med Frankrikes målvakt Mike Maignan, och tog bollen ifrån honom.

Vad tråkigt han måste ha det på jobbet i Saudiarabien.

”Den ende fotbollsspelare som kan ena Frankrike politiskt är N’golo Kanté” skrev någon på X och på Merkur Spiel-Arena kändes det lite så.

En gammal kompis var tillbaka och ni vet hur det är, man faller snabbt in i gammal jargong, det är som att åren inte alls har gått.

Frankrike kan lämna Düsseldorf med tre poäng, en hel del att vässa offensivt och förstås en stökig politisk situation på hemmaplan. Men åtminstone en spelare beter sig som om det var sommaren 2018 och det är måndagskvällens bästa franska nyheter.

expand-left

helskärm