Vem står på tur, efter Navalnyj?

Nyheterna om den ryska oppositonsledaren Aleksej Navalnyjs död kom på fredagseftermiddagen. På kvällen samlades ett hundratal ryssar utanför den ryska ambassaden i Stockholm för att visa sin sorg. Rasmus Canbäck skriver i sin krönika om Aleksej Navalnyjs betydelse.

Av Rasmus Canbäck 17 februari, 2024

Bilder av Rasmus Canbäck

Det kalla vinterregnet verkade inte bekymra de som letat sig till den ryska ambassaden. En skara på strax över hundra personer letade sig till det som numera kallas för Fria Ukrainas plats för att visa sin sorg inför Aleksej Navalnyjs bortgång.

Det var tydligt att de som letat sig dit var tagna. För aldrig har jag varit på en så tystlåten demonstration som samtidigt slets mellan känslorna av sorg, ilska och uppgivenhet. De allra flesta verkade vara ryssar som är emot Vladimir Putins skräckvälde, och som är emot invasionen av Ukraina.

Under fredagen var det deras sorg som fick stå i centrum. Det var sorgen över att hoppet som Aleksej Navalnyj införlivat när han återvände till Ryssland för fyra år sedan nu verkar ha slocknat. Jag var inte beredd på det när jag anlände till vad som skulle visa sig vara en dödsmässa. En dödsmässa som visserligen gick från budskapet ”Frihet åt Ryssland” till ”Ryssland ska bli fritt”.

– Det är vi skyldiga Navalnyj, sade någon.

Han adderade att det inte handlar så mycket om Aleksej Navalnyj egentligen – utan om ett Ryssland som efter invasionen av Ukraina 2022 snabbt gått mot en avgrund. Den ryska avgrunden verkar sorgligt bottenlös. De enorma demonstrationer som uppstod i samband med invasionen av Ukraina visade sig kunna tystas. Det visste Kreml. Frihetsyttranden ska med våld bemötas.

Vissa verkar mena att mördandet av Aleksej Navalnyj är förenat med ett försvagat Ryssland. Om ökat våld och förmåga att stävja kritikerna är ett svaghetstecken, så ja, då är Ryssland försvagat. Men det är nog inte den första tanken som slår dem som lämnat Ryssland i takt med att våldet har ökat.

Kort efter de första nyheterna om att Aleksej Navalnyj förmodas vara död publicerades skrev flera anhöriga till andra politiska fångar i andra länder till mig. De var märkbart drabbade. Betydelsen av Aleksej Navalnyj som en symbol, inte bara för ett möjligen fritt Ryssland, utan för kampen bakom gallren verkade viktigare för de anhöriga än vad de kanske reflekterat över tidigare. Det var när nyheten om Aleksej Navalnyjs död kom som det gick upp för dem vilken symbol han varit för, om inte världens så åtminstone de forna sovjetstaternas, politiska fångar.

Jag minns fortfarande orden som Pussy Riot-aktivisten Lusine Djanyan sade till mig vid något tillfälle.

– Som rysk aktivist vet jag vad solidaritet betyder. När det var som värst kunde vi alltid titta ner i våra telefoner och få energi av allt stöd utifrån. Som armenier vet jag vad ordet tystnad betyder.

Det är säkert många, från olika konflikter, som känner den känsla av tystnad som Lusine sätter ordet på. Inte minst bland anhöriga till andra politiska fångar i länder eller under omständigheter som inte givits medieutrymme eller bred solidaritet. Men för några av dem så har fallet med Aleksej Navalnyj varit en källa för hopp. Den första frågan som den azerbajdzjanska politiska fången Gubad Ibadoglus dotter ställde till mig efter hon tagit del av nyheten ”är min pappa näst på tur?”.

En liknande fråga ställde systern till den karakalpakiska aktivisten Aqylbak Muratbai som greps av kazakstansk polis den femtonde februari, med hot om att deporteras till Uzbekistan. Där väntar en rättslös juridisk process med hot om tortyr.

Den allvarligare frågan vi behöver ställa oss är förmodligen om gränsen för de auktoritära krafterna har förflyttats ytterligare, särskilt i de forna sovjetstaterna. Det är något som Sveriges utrikesminister Tobias Billström lyfte i sin första kommentar efter nyheten.

”Hänsynslösheten mot Navalnyj visar vikten av att fortsätta kampen mot auktoritarism”, skrev Tobias Billström på Twitter.

Det här är något som människor som levt i odemokratiska samhällen känt till i evigheter. Auktoritarismen försvann aldrig efter Sovjetunionens fall. I alla fall inte utan en rimlig kamp med att göra upp med den, vilket baltstaterna lyckats med. I andra länder, som Azerbajdzjan och Uzbekistan, har den bara bytts ut mot en auktoritarism i symbios med västvärldens hopp om att bara runt knuten så blir det bättre. Bara handeln ökar och utbildningsväsendet närmar sig västvärldens så kommer demokratiseringen.

Ledarna i dessa länder har förstått att tala det kosmopolitiska språket som tilltalar kostymklädda och välkammade diplomater i väst. Samtidigt som fler politiska dissidenter slängs i mörka fängelsehålor så ansluter länderna sig till internationella institutioner. Leende berömmer västvärldens ledare sina auktoritära partners för framstegen.

Tillräckligt många auktoritära stater, liksom Ryssland, har gjort eller är på väg att göra ett uppbrott med kosmopolitismen för att bygga ytterligare en mur. Denna gång, till skillnad från 1962, byggs muren med hjälp av handskakningar och vita leenden. Hittills har kampen mot auktoritärism, som Billström talar om, misslyckats.

Det är vad många verkade förstå under fredagskvällen. Behovet av symboler för att orka kämpa mot envåldshärskare är enormt. I Ryssland fanns Aleksej Navalnyj.

En talare, den ryska dissidenten Philipp Galtsov, avslutade kort sitt tal.

”Vila i frid, Aleksej Navalnyj.”

Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.

Av Rasmus Canbäck