Om Melania har humor så döljer hon det väl

USA:s nygamla first lady är redo för revansch

expand-left

helskärm

Melania

Omslaget är mattsvart med titeln, som också är författarens förnamn, i vita versaler i relief – Melania Trumps självbiografi påminner om en ask från Chanel. Det är förstås ingen slump utan lirar perfekt med den bild av sig själv hon vill ge: nedtonat elegant, klassiskt chic. När hon ska nämna vilken av tidigare first ladies hon ser som sin främsta förebild är det förstås Jackie Kennedy, men hon tillägger också nyktert att en sådan persona antagligen är omöjlig att upprätthålla i dagens medievärld.

Hon är nog inget dumhuvud, 54-åriga Melania Trump, som i dag för andra gången flyttar in i Vita huset och antar rollen som USA:s första dam. Inte heller är hon en traditionell politikerhustru. Under den förra mandatperioden piggades jag upp av rapporteringen om läckta samtal, där hon svor över att behöva engagera sig i Vita husets juldekorationer, ”Vem fan bryr sig!”. Hon syntes ytterst sporadiskt i förra årets valkampanj och inte alls under rättegångarna där hennes man stod åtalad. Läser man amerikanska tidningar återkommer ord som ”elusive”, ”sphinx-like” och ”enigmatic”; det finns definitivt en frustration i rapporteringen om Melania Trump.

Hennes egen känsla för medierna tycks vara enkel: ogrumlad avsky. Det är en av sakerna som tydligt framgår i ”Melania”, och var en av drivkrafterna till att den alls blev till. Efter att ha blivit missförstådd och vantolkad vill hon nu ”set the record straight”, ge sin bild av sig själv och av sitt liv.

Det känns så tråkigt och förutsägbart att skriva men ”Melania” är verkligen inte en bra bok.

Då den gavs ut bara några veckor före höstens val kan man givetvis inte förvänta sig att den skulle vara särskilt öppenhjärtig eller visa sårbarhet. Men en ask från Chanel är djupare än den här boken, också om den bara innehåller en scarf.

Antagligen är det drivkraften att korrigera upplevda missuppfattningar som ger hela boken ett defensivt, lite bittert anslag. Till exempel vill hon rätta till bilden om sin barndom på andra sidan muren, som många amerikaner säkert han ha en i alla bemärkelser svartvit uppfattning om. Hon inskärper att hennes barndom faktiskt var ljus och lycklig – att den ägde rum i den kommunistiska enpartistaten Jugoslavien märkte hon knappt alls. Hennes pappa var charmig, hennes mamma hade stil och de var starka individualister som lärde Melania och hennes syster vikten av jobba hårt och drömma stort.

Hon skriver ofta i en lite propagandistisk ton, som i en gammal journalfilm. Så här beskriver hon de kvällar då pappa Viktor visade sina filmer: ”Bilderna flimrade på den vita väggen, sända från projektorn på golvet. Dessa familjevisningar fick oss att skratta och glädjas tillsammans, stärkte banden mellan oss och vi bevarade våra allra käraste minnen” (min översättning, liksom andra citat i den här texten).

Det blir inte bättre av att texten är interfolierad med generiska utläggningar som: ”För att lyckas måste man ibland ta risker och fatta svåra beslut. Man måste tro på sig själv och sina egna förmågor och aldrig nöja sig med mindre än vad man förtjänar. Vägen till framgång kanske inte alltid är enkel men med beslutsamhet och mod kan man uppnå sina drömmar.”

Utöver bokens underliggande revanschism så är ett annat problem en allmän torftighet i språket (se ovan) och brist på känsla och detaljer. ”Show, don’t tell” – alltså gestalta – är skrivrådens 1A men Melania Trump verkar inte ha fått det – kanske får nån fan för det nu, vi återkommer till det.

expand-left

helskärm

Jag letar förtvivlat efter något personligt, något som säger något om vem hon faktiskt är. Hon gillar Elton John. Hon står sina föräldrar nära (hennes mamma avled förra året). I övrigt verkar hon rätt ensam, hon nämner knappt några vänner, kanske av hänsyn men inga personer utanför familjen återkommer. Hon gillar ordning och reda och tycks ha hög arbetsmoral, när hon skriver om sin tid som modell beskrivs inget som glamouröst eller roligt men hon var punktlig och väl förberedd. Har hon någon humor döljer hon det väl.

Det är lite sorgligt att när hon äntligen ska ”set the record straight” så blir det så bedövande tråkigt och ärligt talat inte särskilt smickrande.

En särskilt osympatisk sida kommer fram när hon kommenterar några av de mer publika blåsväder hon råkat ut för, bland annat när hon plankade bitar ur ett tal av Michelle Obama, bar en jacka med olämpligt budskap, nån hudvårdsserie med misslyckad lansering. Då skyller hon konsekvent och öppet på sina medarbetare. I en sällsynt intervju hon gav i Fox förra veckan sa hon att hon nu rekryterar till sin nya stab och jag hoppas verkligen ingen söker jobb där utan att först läsa ”Melania”. Incoming first lady är ingen som äger sin egen skit, om man säger så.

Hon skriver förstås varmt om moderskap och sonen Barron men i kapitlet om relationen till Trumps tre äldsta barn blir frånvaron av omdömen kanske ofrivilligt talande. I stället lägger hon ut texten om hur viktigt det är att som styvmor skapa en respektfull stämning där alla kan säga vad de tycker, även om man inte håller med. Något säger mig att de inte har gemensamma filmkvällar där de skrattar och gläds tillsammans.

Det enda Melania Trump skriver om med verklig entusiasm handlar om mode och inredning. Hon engagerade sig gärna i olika renoveringsprojekt i Vita huset och när hon skriver om soffor som kläs om eller om dräkten hon bar vid den förra installationen får man äntligen detaljer som skänker texten liv.

Politiken då? Även om hon håller avstånd – Trumps tre äldsta barn har alltid varit betydligt mer involverade – så visst finns den. Hon understryker att det finns frågor där hon och hennes man är oense. Hon är starkt för aborträtten. Hon tyckte det var fel att separera flyktingbarn från sina föräldrar, vilket skedde under Trumps förra mandatperiod. Hon är engagerad mot nätmobbning och tycks närmast förbluffad över techbolagens ointresse att hjälpa till.

Men i grunden är hon en övertygad Maga-supporter. Inför valet 2020 tyckte hon att det var uppenbart att Trump hade folkets stöd men mot honom stod ”medierna, big tech och den djupa staten”. Utan att bli precis tror hon inte att valet gick rätt till. Och enligt henne stod valet 2024 mellan ”att antingen slitas isär av våld, hat och splittring eller att förenas i en anda av kärlek, vänlighet och en känsla av delad mänsklighet”.

Nu vet vi hur det gick och Melania Trump är redo för en mandatperiod fylld av kärlek, vänlighet och delad mänsklighet – men jag tror framför allt revansch.

SJÄLVBIOGRAFI

Musikalens år

1:09:41