Lionel Messi och Argentina har inget att be om ursäkt för • Erik Niva

DOHA. Ett lag som inte sitter ihop, ett land som inte hänger samman?

Inte idag.

Idag kan vi följa Argentina från kung till prins, från far till son, från läktare till gräsplan. Och såna kvällar är ingen annan fotbollsnation som denna.

Vamos, vamos seleccion.

Du vet aldrig vilket lag som vinner ett VM, men en sak kan du alltid, alltid vara säker på.

De argentinska supportrarna kommer att ta över.

Oavsett vilket år det är och var än mästerskapet spelas kommer de att komma i tiotusental med sina färger, sina sånger och sina trummor. Hinchas y hinchadas, bombas y canciones.

Redan under matchen mot Mexiko ska medlemmar från fler än 90 olika barras varit här – de mest hårdfört organiserade supportergrupperna – och det har inte blivit färre sedan dess.

Till den här matchen flögs till exempel hela frontlinjen från Velez barra La Pandilla de Liniers in, och som vanligt är det oklart hur de egentligen har får tag på biljetter och hur de kan ha råd att åka.

Sanningen är att de i alla fall delvis sanktioneras och finansieras av fotbollsförbundet, och att det finns en sorts tyst nationell överenskommelse om att se mellan fingrarna.

De barska gossarna behövs på plats, det är så gott som alla överens om.

För varje ny turnering är det även så att en speciell läktarsång anpassas och annekteras av de tillresta, uppgraderas till hela mästerskapets signaturmelodi.

Den här gången är det en nästan melankolisk melodi som vrålas fram av tiotusentals strupar.

”En Argentina nací, tierra de Diego y Lionel”, lyder den första raden. Jag föddes i Argentina, i Diegos och Lionels land.

Det är ett sätt att summera Argentina. Det finns fler.

En ofta upprepad sägning inom makroekonomin gör gällande att det finns fyra olika typer av länder i världen; rika länder, utvecklingsländer – samt Japan och Argentina.

Japan lämnar vi därhän, men syftningen till Argentina avser avståndet mellan potential och realitet. Ingen annanstans är det lika stort som i Argentina. Det är ett fattigt land med alla förutsättningar för att vara rikt.

Hela nationen är som ett brutet löfte. Ingen annanstans har det blivit så lite av så mycket.

Det här gäller ekonomin, levnadsstandarden, vardagen – men ibland känns det som att det även gäller fotbollen.

De har haft Diego Maradona, de har haft Lionel Messi, de har haft Alfredo Di Stéfano de har haft tusentals andra. Ändå har de bara vunnit två VM-guld genom hela historien. Ändå förlorar de matcher mot Kamerun och Rumänien och tvingas åka hem från österled eftersom Anders Svensson varit sugen.

Samma läge nu som då, samma läge nu som alltid.

Bråddjup politisk och ekonomisk kris därhemma, och ett fotbollslag som balanserar på gränsen mot avgrunden. Inflationen ligger på 88 procent och La Seleccion förlorar mot Saudiarabien.

Krampseger mot Mexiko, men fortfarande ryggen mot väggen. En enda förlust och det är över, då är VM slut och då har Leo Messi spelat färdigt i landslaget.

Pressen hemifrån är enorm – men det är stödet också.

För första gången under detta VM är precis varenda plats på arenan upptagen reda vid avspark, och åtminstone 90 procent av folket här har kommit för att sjunga fram albiceleste.

Bara ett land på läktaren – bara ett lag på planen.

Argentina spelar bra, bättre än de gjort på flera månader. Startelvan är yngre, rörligheten bättre och löpningarna fler. Det enda som saknas är målet.

Men målet gör väl Leo Messi...? Nej, den här dagen gör han faktiskt inte det.

Han får visserligen en skämtstraff till skänks, men den väldige Wojciech Szczesny parerar. Leo Messi stannar inte för det, han fortsätter framåt. Han river upp stora hål i det polska försvaret, han transporterar bollen 40 meter och han slår de öppnande passningarna – men just den här kvällen måste faktiskt någon annan göra målen.

Det måste finnas någon som kan ta över stafettpinnen. Om inte för en evighet, så i alla fall för en stund.

helskärm

Argentina har en nästan religiös tro på sin tronföljd, sin successionsordning. När en kung faller ifrån så måste någon annan träda fram, när en far kliver åt sidan så lämnar han över till sin son.

Familjen MacAllister tillhör inte den verkliga argentinska fotbollsadeln, men pappa Carlos spelade ändå i landslaget med Diego Maradona på 1990-talet.

Nu skenar grabben fram, nu duffar 23-årige Alexis MacAllister in sitt första landslagsmål och förlöser Argentina.

20 minuter senare spelar 21-årige Enzo Fernández fram 22-årige Julián Álvarez, och knyter återigen ihop framtiden med det förflutna. Biologiskt är de två grabbarna såklart inte Leo Messis söner, men mentalt och fotbollsmässigt är de det.

Det finns bilder på en 10-årig Álvarez tillsammans med Messi. Och när Enzo Fernández var 15 år och Argentina tappat ännu ett mästerskap skrev han ett sorts öppet hjältebrev till sin stora hjälte. Han tyckte inte att Argentina uppskattade Messi tillräckligt mycket, summerade med orden: ”Tack och förlåt”.

Ikväll finns inget att be om ursäkt för, inget att sörja, ingen morgondag som förstör.

Ikväll hänger allt samman.

Argentina vinner, och sången sköljer över Qatar. Den som tagits fram speciellt för det här mästerskapet avslutas med några rader om hur Diego Maradona nu har återförenats med sina föräldrar uppe i himlen, och hur de nu tillsammans tittar på däruppifrån och sjunger fram Leo Messi.

Argentina, tierra de Diego y Lionel.

Nu har 30 minuter gått sedan slutsignalen, och det är minst 5 000 argentinare som står kvar, som studsar tillsammans och som är stolta över ett land som inte är som något annat.

Det finns rika länder, det finns utvecklingsländer och så finns det Argentina.

11 månader om året är det den eviga krisens nation. De här veckorna är det Diego och Lionels land.