Nu lyfte Allsång på skansen – Linnea Henriksson var kvällens stjärna

Förra veckan var det spretigt och sönderhackat, det blev aldrig något riktigt flyt. Men denna varma julikväll på Skansen där en jättepublik sjöng med glädje, var något helt annat. Det flöt av sig själv och Sanna Nielsen behövde bara styra in på de olika spåren. Det var veterandansbandet Casanova, återförenade rockgruppen Sahara Hotnights och färska Tone Sekelius, som fick sitt genombrott i årets Mello.

Kvällen stjärna, det var Linnea Henriksson i glitterkaftan som gav reflexer ända upp på Söders höjder. Hon sjöng ljuvligt, hon utstrålade värme och hade publiken i sin hand. Det är lätt att förstå varför hon är så populär.

Men Sahara Hotnights, tjejerna som var så heta för några år sedan, var en blek besvikelse. Duktiga, prydliga och snälla spelade de två låtar och gungade försiktigt i takt. Någon borde knuffat till dem. Det var mer tryck i deras allsång, urgamla ”Trettiofyran”.

Povel Ramel, 100 i år om han levat, hyllades med ett stort shownummer som innehöll refränger ur tolv låtar, några från början av Ramels karriär. Det är inte ofta man hör ”Johanssons boogie woogie-vals” numera.

Det var rätt att låta fyra musikalartister – Linus Wahlgren, Sussie Eriksson, Helen Sjöholm, Per Andersson – ta hand om Ramel-låtarna eftersom de klarade att spela upp de små sketcher som förekommer i hans texter. Proffsigt, välrepeterat och roligt.

Allsångsorkestern gör varje vecka ett gott jobb bakom artister. Denna sommar har några musikanter ofta tagit ett steg fram på scenen och piggat upp någon allsång. Som i ”Hon kommer med solsken”, stompigt sväng av Östen me resten, med solo på mandolin och tvättbräda. 

Kvällens överraskningsgäst var Elisa Lindström, som i slutet dök upp och med energi ledde allsång i dansbandsrökaren ”Världens bästa servitris”. Pryade hon för jobbet som nästa allsångsledare?