Lis Hellström Sveningson: Lil Terselius var både Rederiet och Dramaten

Rösten och blicken, båda lika distinkta. Det var Lil Terselius kännemärke på scen. Det kunde slå gnistor om henne. Hon kunde nog uppfattas som sträng ibland, men humorn var inte långt borta.

Som skådespelare blev hon för mig starkt förknippad med Dramaten. Där engagerades hon under tidiga 1970-talet efter sin utbildning vid Statens skola för scenisk utbildning i Stockholm. Som ung journaliststudent på uppdrag såg jag henne 1973 repetera Alf Sjöbergs uppsättning av ”Gruffet i Chiozza”, som kom att räknas som Terselius genombrott. Energin fanns där redan då. Och en replikföring som nådde ut i salongen.

Det blev många år, en lång rollista på den kungliga scenen och arbete med många regissörer. Lil Terselius spelade en repertoar som spände från gamla klassiker som Molière och Shakespeare till de färskaste Norénpjäserna. Tragedier och komedier, men även barntillvända uppsättningar som ”Klas Klättermus”. Hon blev, som Dramatenchefen Mattias Andersson uttrycker det, en del av Dramatens moderna historia. En tydlig profil i sin skådespelargeneration.

Det fanns en integritet i hennes uttryck, även fysiskt, en kvalitet hon erövrade genom de studier i dans som hon ägnade sig åt innan teatern blev hennes yrkesval. Det kom även till pass i musikaler som ”Cabaret” på Helsingborgs stadsteater och ”Chicago” på Oscarsteatern.

LÄS MER: Prisade skådespelaren Lil Terselius har gått bort

Hon blev, som Dramatenchefen Mattias Andersson uttrycker det, en del av Dramatens moderna historia.

Hur betydande en skådespelares arbete på teatern än blir, till och med på Dramaten, är det film och tv som befäster kändisstatusen. Även Lil Terselius. Både hennes skärpa och hennes nyanser gick genom rutan i tv-serier som ”Någonstans i Sverige”, ”Selambs” och ”Rederiet”. Roller som gjorde henne populär, rent av folkkär.

Av hennes filmroller intar Lydia i ”Den allvarsamma leken”, efter Hjalmar Söderberg roman, en särskild plats i mitt minne. Hon gestaltade övertygande en komplex kvinna – uppenbart värd den polemiserande romanen ”För Lydia”, som Gun-Britt Sundström skrev. Lil Terselius fick en Guldbagge för sin Lydia 1978.

Hon fick teaterpriser också, Dramatens O'Neill-stipendium år 2000 och den kungliga medaljen Litteris et Artibus 2004.

Intresset för teatertexten omsatte Lil Terselius även som översättare och hon spelade själv i uppsättningarna. De såg jag aldrig, och inte heller såg jag henne i den sista rollen, i ”De sista vittnena” av Svetlana Aleksijevitj, på Dramaten 2017 och 2019. Men jag minns Lil Terselius som en skådespelare som gjorde starkt avtryck. Hon blev 76 år.

LÄS MER: Lil Terselius hittar fortfarande glädjen i teaterns värld