Vilken Kylian Mbappé väljer du?

DÜSSELDORF. Just den här kvällen var det alltid honom allt skulle kretsa kring.

Blixtrande hjälte, oskarp målsumpare, manglad krigare, utvisslad spelsabotör.

Vilken Kylian Mbappé väljer du?

Undrar hur strålkastarljuset kändes den här kvällen? Undrar om det på något sätt var skarpare, slog hårdare mot ögonen?

Kylian Mbappé har varit en världens mest berömda idrottsmän i åtminstone sex, sju år nu, en av Frankrikes allra mest påpassade personer lika länge.

Men inte riktigt såhär.

Huvudartikeln i matchdagsupplagan av L'Equipe slog an tonen, och såg ingen anledning att spela på annat än de mest dovt, dramatiskt klingande tangenterna.

”Aldrig såhär, aldrig i ett sådant ögonblick, aldrig av en sådan spelare, aldrig på ett sådant sätt. Aldrig i det franska landslagets historia har vi sett ett sådant möte mellan landets politiska liv, ett stort mästerskap och kaptenens ord”.

Skribenten Vicent Duluc hänvisade såklart till Kylian Mbappés innerliga politiska appell dagen före, landslagskaptenens offentliga uppmaning till Frankrikes unga att rösta mot extremism, att istället rösta för tolerans och mångfald.

”Hur ska vi kunna prata om 4-4-2 när Mbappé tvivlar på om han fortfarande kommer att vara stolt över att vara fransk den 7 juli?”, löd den här premiärdagens retoriska fråga i L'Equipe.

Kylian Mbappé har aldrig framstått som en särskild komplicerad eller konfrontativ person – ingen Benzema, Ribéry eller Nasri – men de senaste åren har han ändå blivit mer och mer kontroversiell.

Spelat med sorgset ansikte

Efterspelet till straffmissen i EM 2021 höll på att avsluta hans landslagskarriär, det evighetsutdragna uppbrottet från Paris har kostat honom en hel del sympatier.

Under våren har han ofta spelat med sorgset och likgiltigt ansikte, framstått som en ung, rik man med en kontinentalplattas tyngd på sina axlar.

Nu hade han ändå satt sig bakom en mikrofon och frivilligt valt att ta på sig ännu mer, att placera sig själv i skottlinjen på ett långt mycket tydligare sätt än någonsin tidigare.

Oavsett hur han presterade skulle det finnas gott om människor som tyckte att han bara skulle hålla käften och koncentrera sig på fotbollen istället. Om han rent utav skulle göra en svag EM-insats skulle han anklagas för att offra sin fotboll för sina åsikters skull.

Och där stod vi, där stod de.

Där stod nu de eviga mästerskapsfavoriterna vid början på vägen mot en fjärde final på fem försök. Den galliska tuppen uppförstorad på brösten, Kylian Mbappé med bindeln på armen. Sönerna av den femte franska republiken, sönerna till regnbågslaget från 1998 i både ande och blod.

Pampigheten i Marseljäsen ger alltid en extra tyngd, men insatserna är högre än någonsin i Frankrike den här sommaren.

In i matchen tog det inte ens tio minuter innan Mbappé galopperade iväg bakom det österrikiska försvaret för första gången, men skottet mot den närmsta stolpen slog mot fel sida av burgaveln.

Sedan bedarrade farten, i alla fall i det franska spelet. Ralf Rangnicks österrikiska pressmonster började tugga i sig Pacman-punkter, Mbappé trycktes neråt i planen och började hamna i hopplösa mittfältsdueller mot Nicolas Seiwald.

Planen började mer och mer luta mot det franska målet, och när knappt tio minuter återstod av den första halvleken skarvades bollen plötsligt ner till en fri Christoph Baumgartner fem meter från mål.

Balans, struktur och stadga

Österrike borde gjort mål, Österrike borde fått hörna. Istället fick Kylian Mbappé bollen.

Och så – den snabba sulrullningen, den virvlande överstegsfinten och det korta lilla överljudsrycket som tog honom förbi Phillipp Mwene, in i straffområdet och ner mot kortlinjen.

Det skurna inlägget snett-inåt-bakåt som fick en desorienterad Maximilian Wöber att nicka in bollen i egen bur.

Skillnaden.

Den som förvandlar kryssmatcher till segrar, den som gör en bra spelare till en av de allra bästa och – för den delen – den som gör en vanlig fotbollsgrabb till en förebild med världens öron framför sin mun.

Där var Kylian Mbappé den presumtiva matchvinnare. En halvtidsvila senare var han den potentiella poängsumparen.

Så länge han bara behövde springa sig loss gick det ju inte att stoppa honom, men när han fick en halvsekund att tänka var det som om något hände

Bollen utanför, friläget bortsjabblat, ansiktet inzoomat.

Vad är den inrikespolitiska konsekvensen av en höger insida som inte vrider sig riktigt tillräckligt långt?

I slutändan behövde vi inte ta den funderingen hela vägen, för det blev aldrig någon större sportslig fara på det franska Mansard-taket. Det är ju Didier Deschamps som har lagt det, och där alla världens mest upphajpade tränare numera experimenterar med flytande friformsfotboll väljer han istället konsekvent att prioritera balans, struktur och stadga.

Deschamps släcker ljuset

Tolv år på jobbet nu. Under den tiden har det nästan aldrig sprakat om spelet, men under samma period har Frankrike etablerat sig som världens allra mest pålitliga landslag.

Hisnande höjd i spelartruppen, men både hängsle och livrem från sidlinjen. Halva Real Madrid på bänken, en outtröttlig 33-åring från Al-Ittihad in i elvan som ankare istället. En målvakt som är instruerad att så gott som alltid slå långt, eftersom att riskkalkylen med att börja rulla inte går ihop för Deschamps.

Österrike försökte sannerligen med all sin frenesi, men för varje framstöt som mufflades i fransosfilten blev de kastade frustrationsölen från den röda kortsidan fler.

Ut med Griezmann och in med en mittback. Kontringar som täcktes ner mot hörnflaggorna snarare än att avslutas.

Det blev som vanligt, fast om något på ett ännu tydligare sätt.

Kylian Mbappé vrider upp strålkastarna, Didier Deschamps släcker ljuset.

Frankrike vinner.