Abrahamsson: Hade så mycket högre tankar om Skellefteå

Skellefteå!? Nej, men inte Skellefteå.

En av Sveriges mest respekterade klubbar och tyngsta flaggskepp väljer alltså att solka ner sig för… 

Ja, för vadå? Att få in ytterligare en forward.

Det har snart gått tio år sedan den där uppmärksammade presskonferensen. En tårögd Bert Robertsson gick efter en infekterad historia till attack mot den av Skellefteå sparkade Anders Forsberg, som då tränade Modo. 

”Varenda kille som jobbar i gruvan i Skellefteå… Som håller på oss… Ska fan inte bli kallade lögnare.”

Min fråga: Vad känner killarna i gruvan nu?

I jakten på att göra laget lite bättre väljer deras klubb att värva in en amerikansk forward som de två senaste säsongerna spelat i KHL.

För mig spelar det egentligen ingen större roll när kontraktet skrevs, det är inte det som är grejen. Även om det givetvis är mycket värre med de spelare som aktivt skrivit på efter Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina inleddes. Jag har viss respekt för att det inte är lätt att ta sig ur ingångna kontrakt, speciellt inte i Ryssland som situationen blev efter kriget. 

helskärm

Jag tänker inte sitta här och döma Kenny Agostino, en amerikan med sex NHL-säsonger på meritlistan. Han har uppenbarligen skrivit på kontraktet före kriget och säkert gjort en del (hur mycket vet vi inte) för att ta sig ur det, men spelade trots allt hela förra säsongen i KHL.

Hela diskussionen om vad Agostino gjort och inte gjort riskerar att sluta med hårklyveri, ord mot ord och tuff bevisföring. 

Hur som helst går det inte att döma spelaren här, utan allt ansvar faller på Skellefteå. 

Enklaste sättet för en svensk klubb att kunna se sig själv i spegeln och sina supportrar i ögonen är att undvika att värva spelare från KHL. 

Punkt slut. 

Skellefteå är lite stressat efter att två av de största stjärnorna inte finns med när pucken släpps om några veckor. Joakim Lindström har tackat för sig och Oscar Möller har tagit en timeout på grund av psykisk ohälsa. 

Klart att det inte finns någon uppsjö av lediga spelare som går in och förstärker SHL-lag, men det finns definitivt andra vägar att välja än att värva från KHL. 

Tänk att offra så mycket för att få så lite. Jag tycker det är beklämmande.

Kollegor till mig har på ett mycket bättre sätt beskrivit hur tätt sammanflätat den ryska ligan KHL är med den ryska regimen. Vi behöver inte utveckla det mer här. 

Att det är just Skellefteå som blir första SHL-klubb att värva en spelare som spelat i KHL efter krigsutbrottet svider lite extra i mitt hjärta. Jag har inga problem att erkänna det. 

Svensk ishockeys flaggskepp under 2010-talet. Sex raka finaler och totalt åtta SM-finaler från 2010 fram till nu. Två SM-guld.

helskärm

En klubb som har varit ett föredöme på så många plan. Raka, rejäla, trevliga människor. Förbaskat duktiga på att spela och utveckla hockeyn.

Skellefteå vann inte guld varje säsong men de vann respekt varje säsong, både för sitt spel på isen och hur man uppträdde utanför. 

Nu är de alltså först med att värva in en KHL-spelare till sin klubb. De kunde definitivt ha valt andra vägar men gjorde det inte. Nu har man gjort sitt val och får stå för det.

Redan i slutet av förra veckan fick vi information om att Modo tackat nej till en KHL-spelare på grund av den moraliska aspekten. Det var Kenny Agostino.

På ett sportsligt plan hade nykomlingen Modo definitivt behövt Agostino för att spetsa till sitt lag och förbättra möjligheten att undvika ett kvalspel.

Modos styrelse följde sin moraliska kompass och valde bort den möjligheten.

Det gjorde inte Skellefteå.

Jag hade så mycket högre tankar om Skellefteå AIK.