Tv-recension: Kastanjemannen på Netflix

En 37-årig kvinna hittas mördad och lemlästad vid en lekplats i västra Köpenhamn. På brottsplatsen påträffar polisen en liten figur av kastanjekärnor, samma slags figur som noterats vid en annan brottsplats några decennier tidigare.  

Kriminalinspektör Naia Thulin (Danica Curcic), en sammanbiten snut utan kompisar, utom möjligen den vänlige labbteknikern Simon (David Dencik), och en dålig relation till sin dotter, tar sig an fallet. Motvilligt paras hon ihop med Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard), en ensamvarg som ingen vill jobba med.  

Mordet är det första av flera och på varje brottsplats samma kastanjefigurer. Spåren leder snart ända in i det danska regeringskansliet och förefaller ha en koppling till mordet på socialministerns dotter ett år tidigare.  

Kriminalseriens byggstenar är som tonerna i en skala – de är i sig alltid samma men kan kombineras i oändlighet, från Twin Peaks till Beck.  

Alla beståndsdelar i Kastanjemannen är genretrogna: de mördade kvinnokropparna, de omaka snutarna som tvingas jobba ihop för att lösa fallet, den dumma polischefen som ger order om att inte följa de mest intressanta spåren, den estetiskt sinnade mördaren med ett högre syfte.  

Manusförfattaren Søren Sveistrup, som inte bara skrivit romanen serien bygger på, utan även ligger bakom serier som Brottet (2007), har gjort sin läxa. Berättandet är ekonomiskt, förtätat och flera gånger gastkramande spännande.  

Regissörerna Kasper Barfoed och Mikkel Serup har lånat oblygt ur filmhistorien: särskilt David Finchers Se7en, där Kevin Spacey spelade mördaren som iscensatte de sju dödssynderna med utstuderad grymhet, har satt sina spår. Kastanjemannens mord har en moralisk, lite gammeltestamentlig dimension, samtidigt som mördaren verkar närmast övernaturligt intelligent.  

Tittaren som önskar åtminstone någon slags comic relief får vända sig någon annanstans.  

Ett problem som är inbyggt i genren, låt oss kalla den whodunnit (vem gjorde det?), är att spänningen är helt avhängig av att vi som tittar inte har någon aning om vem mördaren är eller varför hen mördar. I sekunden mördaren avslöjats uppstår en annan typ av berättelse: infångandet eller oskadliggörandet av mördaren. Detta brukar bli mindre spännande men med mer action.  

Så även i Kastanjemannen.  

Alltså är den första delen allra bäst och faktiskt ganska ryslig. Seriens underliggande tema har att göra med barn och övergrepp och man behöver knappast vara förälder för att rysa inför vissa av de bilder som dyker upp i huvudet men lyckligtvis inte på skärmen.  

Den andra halvan blir mindre spännande – inte minst för oss (och jag tror inte jag kommer vara ensam här) vars seriemördardetektorer gått igång redan i det första avsnittet.  

En mordberättelse som Mare of Easttown (HBO) lyckas hålla dramatiken levande in i det sista, eftersom den har byggt så levande, bebodda, rollfigurer och relationer. Kastanjemannen gör inte det, men erbjuder en ovanligt spännande resa längs vägen.