Så bra är årets julkalender ”Panik i tomteverkstan”

Vid ett tillfälle i årets julkalender i SVT påpekar tomtemor att ”tomten har ett hjärta av guld, men ett huvud av trä”.

Samma gäller ”Panik i tomteverkstan”, vars hjärta skiner, samtidigt som skämten och situationskomiken är som trä: okej att titta på, men ganska snabbt börjar man fundera på varför man egentligen gör det.

Redan från start springer nämligen ”Panik i tomteverkstan” rakt in i väggen. Följer gör både huvudvärk och huvudbry. Ändå görs samma sak om igen. Och igen. Först med avsnitt sju och i samband med att Marie Robertson gör entré hittar det forcerade tempot ett slags uthärdligt groove, även om det fortsatt är lite för svårt att greppa vilken ton upphovsmännen Fredde Granberg och Thomas Claesson siktar på.

Det är som att duon velat slänga ihop en jul-tv-pyttipanna, men använt så mycket ingredienser att en del bränns, något blir genomstek, annat inte ens varmt och till råga på allt har man glömt att krydda.

En enda röra, kan tyckas, men ändå inte riktigt så. I botten finns en finurlig premiss lika uppriktig som gullig: en lyckta håller den hemliga tomtevärlden vid liv. Ju färre barn som tror på tomten, desto svagare lyser lyktan. Slocknar den helt, ja, då försvinner den magiska platsen vid Nordpolen.

Press så klart, särskilt för tomten, som stundvis upplevs som en egoist med skev självbild. Lyckligtvis finns en underliggande charm i Per Anderssons gestaltning som gör att man aldrig tycker illa om tomtefar, hur mycket han än klagar. Värre är det då med Snögubben, en varelse lika stel som obehaglig och som det hade varit omöjligt att acceptera vore det inte för att Leif Andrée gör hans röst.

”Panik i tomteverkstan” är som bäst när Granbergs och Claessons ordkvadruplar landar med fötterna på mattan, men framför allt är årets julkalender i SVT ett bevis på att snö, tomtar och sagokänsla inte är allt - resten av materialet måste också hålla och åtminstone försöka vara lite spännande.