Pehrson: ”En massa sjuka saker är borta från avtalet”

De långa benen älgar i väg till Säpobilen för att hämta snusdosan. Utanför det gamla stallet, omgjort till en modern konferenslokal, står en liten grupp liberaler och väntar tålmodigt på sin tf partiledare Johan Pehrson.

Platsen är Högbo bruk utanför Sandviken i Gästrikland. Här håller den liberala Nya Stiftelsen Gefle Dagblad varje år sin höstkonferens. Jag är där för att ta emot Klara Lindh-stipendiet från stiftelsen, men dröjer kvar, inbjuden att få lyssna på partiledarens interna historieskrivning.

Här är han hemma bland sina egna.

En folkpartist bland folkpartister.

Ett ständigt splittrat parti, som sluter sig samman när hotet kommer. En partiledare vars personliga tilltal har gjort honom lika populär bland de egna leden som ett osäkrat vapen i medierna – i bästa fall uppfriskande ärlig och i sämsta fall klumpfotad i den slipade kommunikationschefsstyrda offentligheten.

Hur ska man förstå Liberalerna, det som bland egna medlemmar fortfarande benämns Folkpartiet?

Och varför tillbringar den nye arbetsmarknads- och integrationsministern en lördag i november i ett rum med gamla folkpartister?

Det finns flera svar.

Pehrson säger att han känner stiftelsens ordförande Åsa Malmström sedan länge. Det är i sig korrekt.

Men det som inte sägs är något alla i rummet känner till.

Stiftelsen grep in när fattiga Liberalerna stod i valrörelsen med material för miljontals kronor som över en natt blivit värdelöst när Nyamko Sabuni lämnade. Den betalade över två miljoner kronor för att sätta Pehrsons ansikte som avsändare.

Stiftelsens medlemmar är splittrade kring vägvalet som partiet gjort.

Men samtidigt är de i grunden lojala med partiet.

Och Pehrson? Han är en av dem.

”Han älskas ju även av personer som hatade vägvalet. Han är ju folkpartist” beskriver en källa honom, och fortsätter ”Nyamko sågs aldrig som folkpartist. Hon hade inte gjort sitt skift i LUF och slitit på i riksdag och kommun.”

Till och med kritiker av SD-närmandet har svårt att ogilla honom.

”Han har en enorm förmåga att få med sig folk, han är ju killen man väljer att ta en AW med alla dagar i veckan” säger en källa.

Åsikter är för en liberal vad makt är för en socialdemokrat, nödvändig livsluft.

Men partiet sviker man inte.

Där går gränsen.

När Pehrson tog över var det inte många som trodde att L skulle överleva riksdagsspärren.

Men personerna i rummet har bidragit till att partiet räddades kvar. Han kallar det en ära att få besöka de gamla liberala tidningsägarna på brukshotellet.

Stiftelsen Gefle Dagblad grundades på 50-talet i syfte att stoppa högern att köpa tidningen, som startades 1895 som en reaktion på högern. Historiskt har de liberala stiftelserna varit avgörande för den liberala pressens överlevnad.

Men kopplingen bakåt i tid att avsky högern är lika stark som dagens avsky mot Socialdemokraterna. Att vara liberal är i någon mån att vara i opposition mot allt.

Det är därför Pehrson friar till publiken och säger:

– Jag kallar mig jättegärna ”borgerlighetens vänster”.

Han tittar allvarligt på de gamla folkpartisterna som sitter uppradade i bänkarna som tända ljus i en folkpartistisk folkskoleutopi.

– Jag var fullt medveten att någon var tvungen att ta ut liberalerna ur riksdagen för att kunna ta in dem igen. Att det blev det sista underlättar, annars hade jag inte stått här i dag.

Pehrson skulle bli advokat men liberalismen kom emellan.

– Jag älskar alla motgångar, alla medgångar, jag älskar liberalerna. Hela idén att det finns människor som tycker och tänker, att det är debatt. Man ska inte vara nån jävla soldat som går i led efter Johan Pehrson – det är inget parti jag vill ha!

När han kom in i riksdagen 1998 fick L 4,7 procent, och 4,6 procent i valet 24 år senare. L triumferade med 13,3 procent i det val han själv var partisekreterare.

Och valrörelsen blev ändå en sorts succé – om succé betyder att inte åka ut.

– Den här valrörelsen var helt fantastisk, före var det ju jävligt stökigt, men så ser det ut i Liberalerna. Från 8 april fram till valdagen så var alla glada – då kämpade vi! Jag åkte runt och tryckte i mig alla möjliga korvar.

”Pacta sunt servanda”, latin för ”avtal skall hållas”, han återkommer till det när han pratar om Tidöavtalet. Men juristutbildade Pehrson använder också Avtalslagen som metafor för att förklara, i den står att det inte ska finnas oskälighet i avtalsskrivningen. Då kan kontraktet brytas. I klarspråk - vad som helst kommer han inte gå med på.

– Det är jag beredd att använda varje dag, säger han.

Kan partiets trogna medlemmar lita på det?

Hans Lindblad, 84, tar till orda. Han är stiftare, och en av den svenska liberalismens åldermän. En av få som har känt samtliga Folkpartiledare sedan Bertil Ohlin, som kan dess fullständiga historieskrivning:

Du måste se till att inte hamna i en situation så att en konflikt fortsätter och fortsätter och gör den det – då måste du avgå.

– För samtliga partiledare utom Per Ahlmark och Sven Wedén så var det folk som krävde att de skulle avgå. Varför inte dom? De hann avgå själva först, skrockar han.

– Jan Björklund hade en partistyrelse och en riksdagsgrupp delad i mitten. De höll på år efter år och grälade om detta. Du måste se till att inte hamna i en situation så att en konflikt fortsätter och fortsätter och gör den det – då måste du avgå, säger Lindblad bestämt.

På denna punkt finns inget utrymme för liberal åsiktsskillnad.

En gång i tiden samarbetade L med S mot högern. Nu är det tvärtom.

Westerbergsveket svider.

Pehrson påminner rummets deltagare om att Westerberg var tvungen att hantera Ny Demokrati.

– Jag tror inte Bert Karlsson är vare sig mer eller mindre liberal än vad Henrik Vinge är. Det är bägge partier med en tydlig populistisk grund.

Församlingen lyssnar intensivt.

Alla volymmål är borta, alla återvandringsmål är borta och en massa andra sjuka saker.

Tidöavtalet?

Pehrson säger att han ska göra sitt allra bästa att hantera det. De flesta frågor är inte komplicerade. Andra mer så.

Det är en obekväm stämning i rummet.

Migrationen.

– Alla volymmål är borta, alla återvandringsmål är borta och en massa andra sjuka saker, säger han. Nu är det tillbaka på samma regelverk som gällde i Sverige under Stefan Löfven och Åsa Romson.

Migrationsbråket har skadat Liberalerna. Syran i Pehrsons röst säger allt:

– Jag vet inte vad liberalismen säger, 900, 9000, 90 000 kvotflyktingar? Var går gränsen för liberalism i Sverige 2022?

I rummet är det knäpptyst.

– Om människor klarar skolan och har en vettig fritidssysselsättning då löser sig alla problem. Om man heter Ahmed eller Anders är skit samma, klarar man skolan och har nåt vettigt att göra så kommer förvirrade unga män i regel att klara sig.

– 1998 sa liberalerna vi ska prata svenska i Sverige och ni vet hur det lät, det var ett jävla liv! Nu införs det, och det görs i alla länder i världen, hur svårt kan det vara? Men det har inte hänt här. Under alliansen stoppades det av Centern – helt otroligt, först var vi ”nazister” när vi drev det här.

Jag vet inte vad liberalismen säger, 900, 9000, 90 000 kvotflyktingar? Var går gränsen för liberalismen?

Pehrson målar upp sin bild av att under 25 år ha besökt utanförskapsområdet Vivalla i Örebro.

– Kvinnor som är fullt friska sitter fortfarande och syr kuddar i samma projekt, men vi har inga lokförare i Sverige, inga lärare, inga poliser, inga läkare. Vi har sån arbetskraftsbrist och samtidigt en sån enorm resurs. Men på något sätt låste det sig för vi sa till dom: ”du behöver inte kunna svenska i Sverige”.

– Vi har läst rapporter om 20 000 unga kriminella och de skjuter ihjäl varandra, de skjuter andra, de slaktar drömmar, familjer och allt vad liberalismen står för – det är en slaktbänk för liberalismen.

Pehrsons Sverige måste nu igenom ”16 weeks of hell” för att komma ut på andra sidan. Det ska göras med hjälp av SD, ett parti som Pehrson i detta rum kallar ”extrempopulistiskt”.

Henrik Vinge hade inte gillat den passningen. Men det här är en helt annan publik.

Tidö slott och Högbo bruk.

Whisky och svart kaffe.

Pragmatism och idealism.

Regeringsbildning och rörelsebygge.

Isterband och... kokkorv?

– Jag är inte naiv, jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja, säger Pehrson.

– Vi har krafter i Europa som är auktoritära och obehagliga, så hur ska man lösa detta? Norge, Danmark och Finland har hanterat krafterna genom att tvinga dem att ta ansvar och det är min tanke också.

SD ska få bära ansvar för en hel politik, ”tugga i sig både sött, salt och surt, det som är svensk parlamentarism”. Men något annat val fanns inte.

Det är inte jag som släpat in den här skiten i det här avtalet.

– Sedan kan man ha synpunkter på enskildheter och en massa som är dåligt men det är inte jag som släpat in den här skiten i det här avtalet.

När den nyss genomröstade spionerilagen behandlades i riksdagens utskott var Johan Pehrson den ena av två ledamöter i Justitieutskottet som valde att reservera sig.

Utan ett reviderat förslag kunde han inte säga ja.

När den första omröstningen sker röstar L mot grundlagsändringen.

När vi träffas i Högbo fyra dagar innan omröstningen i riksdagen har landets samlade publicister gjort en kraftansträngning för att få tillräckligt många ledamöter att ändra sig för att grundlagsändringen ska kunna skjutas upp.

Men Liberalerna har bytt fot.

Varför har Pehrson som argumenterade så klart emot nu vänt?

Pehrson blir tyst en stund.

– I sin slutgiltiga utformning kan vi leva med den, säger han.

– Sen är det ju så att vi sitter i regeringen nu.

Pacta Sunt Servanda.

Anna Gullberg är skrivande fördjupningsredaktör på Expressens kultursida.

Se även: Mikael Dambergs pik till Johan Pehrson