Harry Styles: ”Harry's house” – Recension

helskärm

ALBUM På ”Harry’s house” bjuder Harry Styles in till en modern soulpop med hopplöst vita shortsben. När hörde jag senast en så smakfull skiva från en stor popstjärna?

Jag minns knappt.

Harry StylesHarry’s houseColumbia/Sony

helskärm

POP Visst såg man det komma. På en konsert på Friends Arena för snart tio år sedan behövde Harry Styles bara klia sig på magen och säga ”Vi älskar köttbullar” för att linda 30 000 tonårshjärtan kring sitt finger. 28-åringen från Redditch, Storbritannien var popstjärna innan han blev myndig.

När One Direction spreds för vinden – mot gängse r’n’b-pop, The Eagles-försök och telefonreklamindie – valde Styles en annan väg. På debutsingeln ”Sign of the times” var han ivrig att visa sin rockhistoriska pålästhet (David Bowie! Queen!). I dag har han landat i någonting mer ledigt, eget.

Harry är en klassisk rockstjärna – men en mjukis. När han på tredje albumet sjunger om kokain väger han snart upp med rader om pannkakor för två och en mysigt uppdaterad ”Strawberry fields forever”-fond.

”Harry’s house” hämtar titeln från en sång på Joni Mitchells ”The hissing of summer lawns” och kommer mellan hägg och syren. Det är skolavslutning. Otympligt stela och alldeles för vita jeans. Om bara några veckor kommer allt detta att vara förbi. Musiken landar perfekt i årets vackraste och mest förgängliga tid.

Harry sjunger skört. Sången är nära producerad, som i örat. Det är musik i gemener snarare än versaler. Singeln ”As it was” var både representativ för albumet och inte. Ja, för det bomullsmjuka anslaget. Nej, för att det handlar om mer än renoverad A-ha-pop.

Det är uppenbart att Styles har pretentioner bortom att vara popstjärna med stort P. ”Music for a sushi restaurant” och ”Late night talking” sätter tonen med ljuvlig barfotasoul för junis första nätter. I yachtrockiga ”Cinema” lättar den annars så privata artisten på locket till sin omskrivna relation med skådespelaren och regissören Olivia Wilde.

”Harry’s house” lyckas både stå med fötterna stadigt i nuet och samtidigt blicka bakåt. Men där Styles på debuten lusläste magasinet Mojo lånar han här från den amerikanska funkgruppen The Brothers Johnson och låter sig ackompanjeras av den mäktiga studiobasisten Pino Palladino.

Albumet är dessutom uppdelat i en a- och en b-sida. Första kapitlet ebbar ut i ett par Laurel Canyon-ballader för postpojkbandsgenerationen där man redan kan höra allsången på Tele 2 Arena i sommar. Sedan tar det fart igen med mer lat soulpop.

Musiken verkar utspela sig i en ändlös ”Sunny afternoon” med Harry i trädgården, ”a couple of glasses in”. Ett askfat, en swimmingpool. Bredvid grammofonen ligger några skivfodral med Steely Dan.

Samtidigt gör musiken inte det alltför bekvämt för sig. ”Satellite” börjar som söt Ariana Grande-pop, men mynnar ut i en pudelrock som hotar att riva allt med grunden.

Till det att ett underbart piano ringer ut vill jag bara stanna i ”Harry’s house”. Kanske flytta in faktiskt, med fönstret på glänt mot den där trädgården.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik