Fredrik Wikingsson är INTE från Vänersborg: ”Många trauman från ...
Det kanske är ondsint av mig, det här. Det kanske är någon sorts lillebrorslusta som Brålandagrabb att trycka till kommunens centralort som utgör drivkraften för den här artikeln. Under hela mitt liv har jag dyrkat Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på ett närmast ohälsosamt sätt, vilket gjort att jag rätt ofta konfronterats med påståendet om att Fredrik kommer från Vänersborg.
Det har nämnts av likasinnade kompisar, det har publicerats i faktarutor i alla Sveriges stora medier och det utgjorde rentav en ledtråd när Vänersborg var resmål i På Spåret i december 2020.
Sanningen: Familjen bodde i Trollhättan
Men här upphör galenskapen. Fredrik Wikingsson är född på det gamla lasarettet i Vänersborg, men familjen bodde i Trollhättan. Att påstå att han är vänersborgare är som att påstå att alla som föds på Näl är från Trollhättan.
– Jag bodde i Trollhättan mitt första år i livet och sedan började vi flytta runt, men hela min släkt bodde kvar i Trollhättan så vi var ofta där på besök. Familjen Stjernqvist (kusiner) som jag högaktar och älskar bor kvar där. Jag måste säga att jag har starkare band till den staden, berättar tv- och filmstjärnan för TTELA medan han navigerar sig genom stockholmstrafiken i rusningstrafiken på väg till ett möte.
Samtidigt vill han inte beröva vänersborgarna möjligheten att vara stolta över honom.
– Jag har svårt att ”robba” dem på mig om de nu så gärna vill ”claima” mig, vilket jag inte riktigt begriper. Jag är ju född där, det känns som att du håller på med någon Tvåstadsversion av ”birtherrörelsen” som inte ville att Barack Obama skulle vara född i USA.
Du vill inte här och nu ta avstånd från staden Vänersborg?
– Nej fan, det kommer jag verkligen aldrig göra. Så länge inte vänersborgare är sura över att jag aldrig är där, för det kommer bli svårt att leva upp till, är det jättehärligt för en narcissist som jag. Det hade varit värre om det var som för Filip i början av våra tv-karriärer, när vi gjorde några program som blev kontroversiella och folk i Köping verkligen skämdes över att han kom därifrån.
Då har ändå 51-åringen som gammal bandyspelare i Otterbäckens BK sina skäl att tycka sämre om staden Vänersborg.
– Du vet, jag har spelat bandy några gånger i Vänersborg och torskat mycket där, så jag har många trauman därifrån också.
Förväntar sig inget prisregn: ”Stålsatt mig för att bli skändad hela kvällen”
Förhoppningsvis blir inte måndagskvällen ett lika traumatiskt minne för Fredrik, som tillsammans med ständige parhästen Filip har chans på flera guldbaggar. Deras dokumentär ”Den sista resan” om hur de försöker skaka liv i Filips deprimerade pappa Lars genom att ta honom till favoritlandet Frankrike en sista gång går egentligen bara att beskriva som en succé. Med över 400 000 biobesökare är den Sveriges mest framgångsrika dokumentär någonsin, den blev utsedd till Sveriges Oscarsbidrag och den är nu guldbaggenominerad i fem kategorier: Bästa film, bästa dokumentär, bästa regi, bästa manus samt publikpriset.
Ändå har Fredrik ”stålsatt sig för att sitta där och bli skändad hela kvällen”.
– Man har ju bara 20 procents chans att vinna i varje kategori.
Ni måste väl ändå förstå att ni är storfavoriter i kategorin ”årets dokumentär”?
– Men du får väl ändå förstå att… Nu har jag inte sett de andra dokumentärerna, men jag vet att de är väldigt hyllade och handlar om saker som gängkriminalitet eller Gazakonflikten. Du vet, i den kategorin är det såna dokumentärer som vinner, jag skulle bli väldigt förvånad om vi vinner den. Guldbaggen har ju också en tendens att, och jag säger inte att de gör fel i det, premiera filmer som är jättebra men inte setts av så många och att de därför vill lyfta fram för att få en större publik. Därför skulle de kunna resonera att vi har gjort en film som setts av över 400 000 biobesökare och 1,5 miljon på SVT, att folk redan har nåtts av den här filmen och att vi då inte behöver någon guldbagge.
Inspirerat biobesökare till egna ”sista resor”
Just det sistnämnda tar han fasta på när han får frågan om huruvida en vinst i en tung kategori skulle vara en karriärspeak efter 25 år i offentligheten.
– Jag skulle säga att den här filmen är en karriärspeak utifrån den responsen vi fått på den. Det låter så jävla självgott, men det har verkligen saknat motstycke för oss. Vi har varit jätteoroliga för att folk bara skulle tycka att det här var internt och något som bara angick Filip och hans familj. Att vi då har fått massa mejl från folk som gjort egna ”sista resor”, någon har till exempel tagit sin 97-åriga pappa till Italien för att han ska få dricka öl på sin favoritrestaurang, plus att folk har hört av sig och sagt fina saker på gatan.
– Det är peaken, vi har nog inte gjort något som har landat bättre, den har gått på SVT under hela julen och så vidare. Egentligen behöver vi inte någon bekräftelse från åtta pers som sitter i ett rum i Filmhuset. Sedan är det mycket roligare att vinna än att förlora, vi är ju som sagt tävlingsmänniskor, men peaken består inte i vad en jury tycker. Det låter präktigt, men det är fan sant.
”Om man läser det här tror man att jag är helt dum i huvudet”
I nästa sekund känner han sig nödgad att lägga till:
– Om man läser det här tror man att jag är helt dum i huvudet, jag fattar att det här bara är en branschfest, jag är inte helt distanslös. Det är bara det att man är en sån vinnarskalle. Släpar man sig dit är det roligare att vinna än att förlora, men jag tar det ju för vad det är. Som jag säger, sättet folk har responderat på den här filmen är allt för oss.
Då kommer du nämna och tacka Vänersborg i ett av era tacktal på måndag?
– Haha, ett av våra tacktal… Du vet, jag tror inte att vi kommer hålla ett enda jävla tacktal. Vad sorgligt. Vi kommer sitta där, bli fullare och fullare, bittrare och bittrare och så kommer någon Expressen-reporter som vittrar blod sticka upp en mick i ansiktet på en och så kommer man bli en symbol för dåligt förlorarskap i decennier framöver.