Niclas Alexandersson om ”Gazzas” galna upptåg i Everton

Högermittfältaren från Vessigebro utanför Falkenberg slog igenom i Halmstads BK i början på 90-talet och imponerade sedan i Champions League med IFK Göteborg 1996/1997, även om laget slutade toksist i gruppen trots seger mot Milan. 

LÄS MER: Utmana Expressens experter i tips-SM

– Då började det dyka upp lite intressenter, men jag tror inte att min agent sa allt. Det var nog inte så långt bort med Italien och Udinese, men det var avhängigt att de skulle sälja en spelare och så blev det inte, säger Niclas Alexandersson, som sedan 2009 är fotbollsinstruktör på Änglagårdsskolan i Göteborg. 

I december 1997 gick det snabbt när Sheffield Wednesday kom överens med IFK Göteborg om den då 26-årige spelaren. Bara dagar senare var han på plats i England.

– Jag hann aldrig fundera så mycket. Det är aldrig helt enkla beslut för det är en stor förändring i livet och Frida (hustrun) hade precis börjat jobba här hemma. Så det praktiska, mentala och fotbollsmässiga ska stämma. Men jag kände ganska snabbt att det var rätt val. 

Trivdes du? 

– Ja, fantastiskt bra både i laget och socialt. En bra, familjär första klubb att komma till utomlands. Vi lärde snabbt känna ett äldre par där mannen satt i klubbens styrelse, och de blev nästan som extraföräldrar kan man säga. De hjälpte oss väldigt mycket i början och sedan blev jag snabbt kompis med lagkamraten Petter Rudi från Norge. 

Hur stor var skillnaden mot IFK Göteborg som ändå gjorde bra resultat i Europa under några år? 

– Blåvitt var ju ett lag med i princip bara landslagsspelare då, men man märkte att tempot i matcherna helt klart var ett steg upp i Premier League. 

Sheffield Wednesday låg pyrt till när svensken gjorde debut kring jul. Nio matcher senare var det färdigspelat på ett bra tag då korsbandet gick sönder. 

– Men jag hade ändå lite tur i oturen och hann visa upp mig i åtta matcher och då förlorade vi inte en enda gång och tog oss upp på säker mark. 

Utsedd till säsongens spelare

Under hösten därpå när han gjort comeback efter skadan kommer han ihåg en match särskilt väl. 

– Jag gjorde två mål när vi slog Manchester United med 3–1 och det var den säsongen de vann trippeln. Då svävade man på moln. 

Sista säsongen i klubben, 1999/2000, utsåg supportrarna honom till lagets bästa spelare, men priset tog han emot med blandade känslor. 

– Mitt bästa år där, men det tråkiga var ju att vi åkte ur. 

Profiler saknades inte i Sheffield Wednesday på den tiden. Hetlevrade tränaren Ron Atkinson tränade Niclas Alexandersson och kompani under en säsong och i laget fanns då bland andra italienarna Paulo Di Canio och Benito Carbone, två herrar som inte heller saknade temperament.

– De var ju managern ”Big Rons” favoriter för de avgjorde matcher, men de rök ju ihop också. Vi hade någon match hemma, det var upprört efteråt och Di Canio blev förbannad och drog. Två dagar senare hade vi match igen och då saknades han på bussen, men sedan dök han plötsligt upp på arenan och startade, säger Niclas Alexandersson och fortsätter: 

– En gång blev Carbone bänkad och då drog han direkt till flygplatsen och åkte hem till Italien. Som svensk var man inte riktigt van vid det hetsiga. Men båda tillhör de absolut bästa jag spelat med, Di Canio var grym alltså. Och han kom ofta i en neonlysande gul täckjacka och liknande. Lite skillnad mot britterna som mest körde svart och brunt. 

Gott om karaktärer fanns det på nästa ställe också. För att behålla sin landslagsplats ville Niclas Alexandersson fortsätta spela i Premier League. Med ett år kvar på kontraktet köpte Everton sommaren 2000 loss honom för runt 40 miljoner kronor, vilket var en hög summa då. Laget tränades av Walter Smith som tidigare hade varit i Glasgow Rangers och där stött på IFK Göteborg i Champions League-kvalet. 

– Det var ganska viktigt för mig att han visste vem jag var, så att det inte bara var sportchefen som ville ha mig. 

Gascoigne och peruken 

Niclas Alexandersson anslöt till Evertons träningsläger i Italien. Samtidigt dök ett annat nyförvärv upp i värmen – Paul Gascoigne, en av de mest skandalomsusade spelarna genom tiderna och festprisse av rang. 

– Vi fick köra löpningar ihop där nere. 

Han älskade inte fysträningen eller? 

– Nej, men faktum är han att körde på rätt bra, han hängde absolut med trots att han hade sina bästa år bakom sig. 

Alexandersson fick en kanonstart i Everton, i alla fall under försäsongen. På fem halvlekar gjorde han fem mål. 

– Jag började fantastiskt, de måste trott att de värvat en världsspelare. Det var nickmål och allt möjligt, självförtroendet var på topp. I sista träningsmatchen mot Manchester City gjorde jag två mål i första halvlek, men sedan fick jag en tackling så att foten vek sig. Så jag missade ett par matcher i ligan och sedan blev det sönderhackat av andra skador, jag fick inte riktigt den kontinuiteten man vill ha för att komma upp på sin bästa nivå. 

Tiden i Everton var aldrig tråkig, berättar han. När klubben värvade hårfagre fransmannen David Ginola som gjorde reklamfilmer för bland annat schampo hälsade Paul Gascoigne honom välkommen på sitt speciella sätt. 

”Gazza” slängde på sig en lång peruk och joggade ut till träningen och tog plats bredvid Ginola, något som finns att beskåda på Youtube. 

– Det hände alltid något. När någon skulle intervjuas i tv kunde ”Gazza” springa upp på övervåningen med en hink vatten och från fönstret hälla det över spelaren som intervjuades. Det var allt möjligt. 

”Det började gå lite utanför”

Även dansken Thomas Gravesen bidrog med diverse upptåg. 

– En gång tog han med sig en fyrverkeripjäs som small ordentligt, det blev ett stort hål i gräsmattan. Man fick vara på sin vakt, det kunde hända vad som helst, säger Alexandersson, som själv tillhörde den lugnare skaran. 

Hur bra var Gascoigne på planen? 

– Han glimtade till ibland, men det var inte som när han var som bäst. Han började få lite problem med hälsan, fysiken och det mentala. Det började gå lite utför. 

När de inte längre representerade samma klubb sprang de på varandra i en reservlagsmatch. 

– Då kom han fram och kramade om mig. En väldigt varm person med otroligt stort hjärta. Sedan har man ju läst att han varit illa däran, men det var väl lite bättre ett tag. 

När Alexandersson kom tillbaka från VM 2002 bytte Everton både manager och spelsystem. Samtidigt slog 16 år gamle Wayne Rooney igenom. 

– Han kommer ju från de tuffare delarna av Liverpool och spelade stenhårt redan som 16-åring. Det var samma när Fredrik Ljungberg slog igenom i Halmstad – man kunde inte se att de var så unga utan de var respektlösa och tog för sig direkt. Kul att få ha varit med om när båda de slog igenom. 

Men Alexandersson hamnade mest på bänken och presterade inte när han väl fick chansen och självförtroendet fick sig en törn. Under hösten 2003 lånades han ut till West Ham ett snäpp ner i seriesystemet. 

Han minns en eftermiddag och natt väldigt väl. Först matchen han spelade när laget vann med 5–0, och sedan var det dags att hälsa Noah Alexandersson, som i dag lirar i Moss i Norge, välkommen till världen. 

– Vi åkte in på kvällen, jag och Frida låg och kollade ”match of the day” på tv tillsammans och sedan vid 01 föddes Noah. Redan dagen efter var vi hemma igen, det gick i raketfart. 

”Många trodde jag var slut”

West Ham ville förlänga kontraktet, men Niclas Alexandersson var inte sugen på att flytta en gång till och hade 32 år gammal börjat få lite hemlängtan. Tanken var att avsluta karriären med två år i IFK Göteborg från och med vintern 2004. 

– Många trodde ju att jag var slut och jag var själv lite osäker på vilken nivå jag höll. Men det blev näst intill den roligaste delen av karriären. 

Det blev fem säsonger i allsvenskan efter tiden i England, 41 landskamper till, två mästerskap och ett SM-guld 2007 som lagkapten. Senhösten 2008 lade han skorna på hyllan. 

– Jag fick vara med och bidra till vändningen, det var roliga år. Under mina totalt sju säsonger i Blåvitt slutade vi topp tre sex gånger. Man ska sluta på topp sägs det, jag vet inte om jag var det just då kanske, men jag spelade EM några månader tidigare och var fortfarande ordinarie i Blåvitt. 

Helt färdigspelat var det dock inte. Under hösten 2009 var IFK Göteborg återigen med och slogs om SM-guldet (AIK vann), men då drabbades laget av en skadekris modell värre. Klubben slog en signal till 37-åringen som fick rycka in en handfull matcher. 

– Det var inget jag hade i tankarna. Jag hade börjat jobba och tränade knappt något. Huvudet ville mer än kroppen med det funkade ändå över förväntan, säger Alexandersson, som totalt fick ihop 109 A-landskamper. 

Älskar Vinterstudion 

I dag är hans idrottsintresse fortfarande stort, men i första hand är det skidor som gäller på tv. Och IFK Göteborg följer han på nära håll.

– Sedan blir det mycket ungdomsfotboll eftersom jag jobbar med det. Jag håller också full koll på hur det går för mina gamla lag även om jag inte tittar varje helg. 

Alexandersson har efter karriären tagit med sig familjen till Sheffield för att hälsa på och visa runt. 

– De hade fixat kanonfint och vi fick komma och käka innan en match. Och nu är det en ny arena på gång i Everton, så jag tror jag får åka över och se hur den blev, säger han. 

LÄS MER: Utmana Expressens experter i tips-SM