Tomas Nilsson: Imponerande uppryckning av Degerfors IF

Degerfors IF såg i våras ut som allt annat än ett allsvenskt lag. Framför allt var det defensiva svagheter som gjorde att laget trycktes djupt ner i bottenstriden. Efter en anmärkningsvärd uppryckning står det klart att det blir allsvenskt spel även 2023.

Det blir då tredje året i rad i högsta serien, den här gången.

Efter att ha räddat sig kvar i allsvenskan i sista omgången både 2021 och 2022 går det inte, ännu att, kalla DIF ett stabilt allsvenskt lag. Långt därifrån. Förstås.

Men att ens kunna kalla det ett allsvenskt lag nästa år är förvånansvärt. Som det har sett ut under året.

Matchen som gjorde att ett litet hopp tändes är förstås Sundsvall borta, i sjunde omgången. Den där vändningen som jag fortfarande inte begriper. Ingenting talade för att DIF skulle komma tillbaka från 0–2-underläge.

Abdelrahman Saidis tre mål i slutet gjorde att ett visst mått av självförtroende återkom till truppen.

Av ”bara farten” slogs Helsingborg tillbaka i nästa omgång.

DIF har inte förlorat sedan 22 augusti. Hemma har laget gått fram obesegrat sedan i maj när Ola Toivonen med två mål fixade en 2–0-seger till Malmö FF.

Även om öppningsprogrammet var mycket tufft och även om det mycket väl kunde ha blivit seger i andra omgången mot blivande mästarlaget Häcken var truppen för svag till att börja med.

I samband med sommarfönstret gjorde sportchefen Patrik Werner flera fynd:

* Elyas Bouzaiene hade för bara några år sedan spelat division 6-fotboll. Han hämtades från Lund i division 1.

* Gustaf Lagerbielke kom från en undanskymd roll hos allsvenska konkurrenten Elfsborg.

* Och Omar Farajs tid i Levante hade knappast blivit vad han tänkt sig: Faraj som fortsätter karriären i AIK.

Bouzaiene är bra både defensivt och offensivt, och slog det fina inlägget till Rasmus Örqvists 2–2-kvittering här i Malmö tidigare under söndagen.

Lagerbielkes inträde har gett stadga åt försvaret, där övriga spelare stärkts av den trygghet som nytillskottet sprider runt sig. Han har även bidragit med viktiga mål framåt genom sitt starka huvudspel.

Och förutom att Faraj stod för den viktiga 1–1-kvitteringen mot MFF har han gett anfallsspelet mer variation. Han är inte minst en riktigt duktig bollmottagare.

Ola Toivonen, en fotbollsspelare med nästan 20 år på elitnivå och med många minnesvärda framträdanden i landslaget bakom sig, avtackades efter matchen.

En fin och välförtjänt hyllning efter alla framgångar.

Och: han är betydligt trevligare utanför planen än vad motståndarlag och dess supportrar säkert ser honom som.

En annan spelare som förtjänar en hyllning är definitivt Johan Bertilsson som gjort så mycket nytta för DIF, såväl på vägen till superettan för 13 år sedan som när han starkt bidrog till det allsvenska avancemanget 2020 och när han räddade kvar laget förra hösten.

Bertilsson har fått mindre och mindre speltid i år så jag förstår att han väljer att lämna DIF. Den klubb som lockar honom till sig är bara att gratulera!

Till sist: en sådan här dag känner jag mig extra nöjd att jag aldrig stämde in i den kör som allt mer högljutt skrek på tränarna Andreas Holmbergs och Tobias Solbergs avgång i våras. Och beröm till klubbledningen som vågade fortsätta tro på de tränare man gett kontrakt även över 2023 och inte sparkade iväg tränarna när det blåste snåla vindar.