Heta ämnen stänga

Carina Bergfeldt om Utöya: Psykologen grätt

Rapporteringen från Utøya blev ett definierande ögonblick för journalisten Carina Bergfeldt som ställdes inför mänsklighetens bottenlösa grymhet och lysande värme. Idag har hon varit i Oslo och vid Utøya för att följa minnesceremonierna. – H

Publicerad: Mindre än 3 tim sedan

Uppdaterad: Mindre än 3 tim sedan

Rapporteringen från Utøya blev ett definierande ögonblick för journalisten Carina Bergfeldt som ställdes inför mänsklighetens bottenlösa grymhet och lysande värme.

Idag har hon varit i Oslo och vid Utøya för att följa minnesceremonierna.

– Hatet och extremismen finns kvar. Överlevare menar idag att bara kärleksbudskapet inte funkar – nu måste vi också agera. Det tycker jag är det viktigaste att ta med sig så här tio år senare, säger hon till Aftonbladet.

Det är en helt vanlig julidag 2011. Semestertider. När klockan slår 15.29 börjar en gul lampa blinka på Aftonbladets redaktion.

TT:s signal om att något stort har inträffat.

Norge hade skakats av ett terrorattentat. När Carina Bergfeldt är på väg till Oslo när hon får ett sms från en kollega:

”Du måste komma hit. Det är döda barn överallt.”

Är det något särskilt du minns när du nu tänker tillbaka?

– Nu när vi är på väg till ön så är det omöjligt att inte tänka på det som hände och vad vi såg. Alla ungdomar, barn som var kalla, blöta och invirade i filtar, barfota. De hade simmat för sina liv och var skräckslagna. Ensamma.

– Sen började alla föräldrar trilla in på kvällen som stod i kö för att får veta om deras barn var vid liv eller hade dött, och reaktionerna när de fick beskedet som ingen förälder ska behöva få.

helskärm
Carina Bergfeldt.

Carina Bergfeldt.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
”Det värsta och bästa med mänskligheten”

Aftonbladets journalister var de enda i världen som var på plats och fick rum på det närliggande hotellet Sundvolden som förvandlats till kriscenter.

Du var mitt ibland människor i en fasansfull situation, hur gick du tillväga som journalist?

– När de förstod att vi var journalister så sa de att vi fick vara kvar och rapportera, men vi fick inte gå fram och intervjua folk och inte ta några bilder. Så det var otroligt speciellt att som journalist bara sitta i stol i en lobby och titta på människor som är i sin livs svåraste kris. Det var absurt på ett sätt att bara betrakta och ta in och sen gå ut därifrån och rapportera.

Kan man sätta ord på hur stämningen var där?

– I början var det som ett töcken. Man förstod inte omfattningen, men när vi vaknade dagen efter så fick vi beskedet om alla som hade dött. Det var en sån katastrof att det inte går att beskriva.

– Det var det värsta och det bästa med mänskligheten på ett sätt. Dels har du människor som är i avgrundsdjup sorg, som är fullständigt förtvivlade. Men vi fick också se hur hela samhället gick ihop och kom dit och hjälpte till att servera och bädda sängar. Hur människor verkligen ville hjälpa till i den här svåra situationen. Det var samtidigt så otroligt rörande

Psykologen började gråta

För Carina Bergfeldt blev rapporteringen en unik journalistisk erfarenhet. Där, mitt i misären, var det bara till att borra ner huvudet och börja jobba.

– Det gick inte att förstå där och då. Som journalist ute i fält så kopplar man på den där reptil-jobbhjärnan, sen får saker landa senare.

– När jag kom tillbaka beordrades alla vi som varit där att prata med en psykolog som frågade vad man sett och varit med om. När jag berättade så började psykologen att gråta. Just då så är det väldigt nollställt för att kunna göra det du är ditskickad för att göra.

Vad har Utøya betytt för dig?

– Utøya förändrade hela min journalistik. Jag började att liverapportera dagen efter terrordådet. Vi sa att jag skulle sitta i en halvtimme och se hur det gick. Jag satt i två timmar och frågorna ville inte ta slut. Med tiden lärde det mig vad läsarna undrade, vad de reagerade på, vad de kände. Jag lärde känna tusentals läsare och liverapporteringen gjorde mig till en bättre journalist.

helskärm
Foto: Niclas Hammarström

När du varit med idag, tio år senare, hur har det varit? Vilka känslor har gått igenom kroppen?

– Det är samma känsla närhelst man jobbar med det här. Det är så många offer. Det tar aldrig slut. Det är så ofantligt många som är drabbade. Det finns en undersökning nu som visar att var fjärde norrman kände någon som var direkt drabbad av terrordådet.

Vad har vi lärt oss?

– Det som jag tycker är intressant är att det nu blivit en helt annan diskussion. När vi rapporterade var det mycket om att stå enade, om rosor och att hålla handen. Vi var ju alla väldigt berörda av det. Det var väldigt starkt, väldigt fint.

Carina Bergfeldt säger att överlevarna nu vill att deras berättelse ska berättas.

– Nu tio år senare när jag träffar överlevare, så säger de att tågen med rosor var fina, men det var inte de som viftade med rosor, pratade om kärlek och sammanhållning. De låg på sjukhus och kämpade för sina liv. De fick inte komma ut och vara arga, vara sårade, känna hat och få upprättelse. Allt prat om kärlek hade tagit över. Nu tio år senare så vill de att deras sätt att hantera detta ska upp på agendan.

– Hatet och extremismen finns kvar. Överlevarna menar att bara kärleksbudskapet funkar inte – nu måste vi också agera. Det tycker jag är det viktigaste att ta med sig såhär tio år senare.

Publisert:

Publicerad: 22 juli 2021 kl. 20.42

ÄMNEN I ARTIKELN
Liknande shots