Bianca Discovery Plus Kanal 5 recension pratshow Ingrosso

Och så gick hon in, från kulisserna till scenen som pryds av bokstäverna i hennes namn. Mellan a:et och n:et lyfte Bianca Ingrosso upp axlarna, log och började vinka till publiken. Det var ingen axelryckning, utan snarare som att hon dels sa ”äntligen” och ”är det här verkligen sant?” till sig själv och dels ville markera, redan före det att hon börjat prata, vilken sorts pratshow hon ämnar göra.

Sedan gick det snabbt. 

Första gästerna: Agnes och Magnus Uggla. 

Bra snack. Historier som engagerade. 

Utan att dra för stora växlar och tro att det är en regelrätt jämförelse, så är det värt att tänka på David Letterman när man ser ”Bianca”. Letterman var länge den bästa värden för en pratshow för att han inte verkade bry sig. Han var sarkastisk och vägrade länge knäböja framför kändiskulturens altare. 

”Allt han gjorde verkade fel men det blev rätt”, sa Conan O’Brien en gång om sin idol. 

Letterman ställde ofta barnsliga och oväntade frågor, vilket gjorde att svaren blev andra och i bland mer djuplodande än de förberedda och förväntade. 

Bianca Ingrosso har en liknande stil. 

Under de två första avsnitten märks hennes nyfikenhet, men samtidigt att den oftast gäller vissa specifika detaljer och ämnen. Kan hon relatera själv, eller jämföra med sina egna erfarenheter, blir snacket som bäst. 

När hon pratar med Indy 500-vinnaren Marcus Ericsson och regissören Lasse Hallström är hennes fokus inte att spetsa frågorna för att snirkla sig fram till någon borrande sanning. I stället väljer hon vad som kan verka som ytliga ingångar, men som visar hennes genuina intresse. Utan det genomskinligt påklistrade är det lättare för gästerna att öppna sig. 

Här går det att invända att starten av lördagens avsnitt, då när podprofilen och mediepersonligheten Amanda Schulman var ensam gäst med Ingrosso, var trevande. 

Jag funderade på om det berodde på att Bianca Ingrosso har för mycket respekt för Schulman och inte vågade ta ut svängarna, men tror i stället att orsaken är att Ingrosso ännu inte har redskapen att fånga upp programmet när det börjar gå lite snett och gästerna och därmed tittarna skruvar på sig. 

Däremot är jag riktigt förtjust i hur nära studiopubliken verkar sitta Ingrosso och hennes gäster. Scenografin utstrålar också ett slags minimalistisk lyx, som passar tv-programmet som handsken. 

Så ja: Det här kan bli härligt och mysigt om några veckor när programledaren och redaktionen blivit riktigt varma i kläderna. 

Och vill Ingrosso, kommer ”Bianca” fortsätta i många år framöver.