Bokrecension av Anna Ardins ”I skuggan av Assange”

”I skuggan av Assange” är Ardins svar på konspirationsteorierna och smutskastningen.

Av: Mattias Beijmo

Publicerad: 25 januari 2021 kl. 17.01Uppdaterad: 25 januari 2021 kl. 18.42

Foto: Bazar förlag

Anna Ardin ger sin version av drevet, smutskastningen och polisanmälan mot Julian Assange.

Sensommar 2010. Anna Ardin sitter leende bredvid Julian Assange på restaurang Glenfiddich.

Vid bordet finns bland annat Anna Troberg och Rick Falkvinge, ledande företrädare för Piratpartiet i Sverige. De diskuterar detaljer om hur visselblåsarsajten Wikileaks ska få välbehövligt politiskt skydd av deras parti. Dessutom har Assange mycket annat på gång i Sverige; han har till och med ansökt om uppehållstillstånd här.

Ardin, den socialdemokratiska partifunktionären, har på något sätt blivit en slags svensk presskontakt för Julian Assange. De övriga middagsdeltagarna ska senare berätta för polisen hur avslappnad och kärvänlig hon är där hon sitter intill Assange. Men det är en fasad.

Hon berättar i polisförhör och nu i sin bok I skuggan av Assange att Wikileaks-grundaren utsatt henne för sexuella övergrepp. Även en annan svensk kvinna säger att Assange våldfört sig sexuellt på henne under samma period.

Tillsammans anmäler de Wikileaks-grundaren.

Sedan följer åratal av konspirationsteorier, osannolika mängder näthat och en av Assange planerad och övertänkt smutskastningskampanj av Anna Ardin. Skeendet och Anna Ardins liv har dissekerats på sekund-för-sekundnivå under de tio år som förflutit, men hennes bok ger oss för första gången hennes fullständiga perspektiv. Decenniet av juridisk cirkus som följt har skildrats ad nauseam, och alla svenska åtal mot Assange är nedlagda.

Ardins bok kan sorteras bredvid uppmärksammade böcker om påtvingade franska kyssar i kulturmännens källarlokaler eller groomingen i musikbranschens stängda rum. Trovärdiga men besvärliga partsinlagor, sådana som – om de får utrymme – kan skapa strukturella maktförskjutningar, exakt sådana paradigmskiften som såväl feminister som transparenstalibaner som Assange ytterst eftersträvar.

Det kanske största hindret för sådan förändring är dubbelmoralen. De förment goda människornas vägval, de som, när det kommer till kritan, ändå alltid väljer sig själva och sin makt. Anna Ardin har väntat på att få berätta, hänga ut, hämnas. Att presentera ett svin.

”Anna Ardins bok ger oss för första gången hennes fullständiga perspektiv”

För oss som följt Assange närmare innehåller Anna Ardins exposé över hans värderingsmässigt motsägelsefulla personlighet inga överraskningar. Bland dessa märks Assanges uttalanden om Sverige som ”feminismens Saudiarabien”; en shoutout till den tyvärr rätt stora, misogyna delen av internetfrihetsrörelsen.

Den som alltid funnits på seminarier och efterfester, som skålat med de, inte minst svenska, vältaliga kosmopolitiska vänstersympatisörer som 2010 arbetar med en fotbojeförsedd Julian Assange på en lånad herrgård i Norfolk. 

Just den tiden fångades av den prisbelönta filmarens Laura Poitras kamera i det utmärkta Assange-porträttet ”Risk”. Där beskriver Assange Anna Ardins bild av ett sexuellt övergrepp som ”en radikalfeministisk konspiration”.

Assange säger: ”En rättegång kommer bli väldigt svår för de här kvinnorna… de kommer att bli för evigt föraktade av en stor del av jordens befolkning. Det ligger nog inte i deras intresse att gå vidare den vägen.”

När Assange förstår att Poitras inte tänker klippa bort krigsretoriken mot kvinnorna, hotar han att stämma henne. Han vill censurera och stoppa filmen.

Julian Assange och Wikileaks agerar här som vilket varumärkesvårdande, krishanterande oljebolag som helst. Det här är krig, och som Assange brukar säga är sanningen alla krigs första offer.

Anna Ardins bok verkar dela in de som misstror henne i två grupper: Män som hatar kvinnor i varierande mängd, och de inte sällan kvinnor som relativiserar övergreppen visavi Wikileaks och Assange insatser för press- och yttrandefriheten.

Till och med Anne Ramberg, ansedd advokat och tillika styrelseledamot i lika högt ansedda Civil Right Defenders, ansåg efter Ardins besök i Carina Bergfeldts tv-show att det var hög tid att twittra ut häpnadsväckande, nedvärderande ord från Öfvre Östermalm. Näthat är näthat och snus är snus, om ock i gyllne dosor.

Informationen har det lite svårt i techföretagens fumliga jättehänder, men den försöker fortfarande vara fri, och den har frigjort.

Wikileaks, arabiska våren och #metoo – internet för ut hemligheterna i ljuset, de försvårar systematiska övergrepp, oavsett vad lagstiftning eller gammelmedia säger om saken. Makten, oavsett om den sitter i FN:s säkerhetsråd eller på Operabaren, kommer fortsätta straffas på ett eller annat sätt.

Anna Ardin skriver att bokens metodiska karaktärsmord av Julian Assange är en motvikt i folktribunalen mot henne, men hon är tidstypiskt vag om uthängningen av tölpaktiga män i Sverige.

Men i icke-metoo-relaterade delar återkommer Ardin till den praktiska snarare än den teoretiska, akademiska feminismen, Hon hyllar ”…de som tar ställning för dem som drabbas av patriarkala maktstrukturer, som i slutänden är de som förändrar världen.”

Det kunde ha varit ett Assange-citat, minus det ”patriarkala”. Anna Ardin blir oss svaret skyldig. Kan årtusenden av könsmaktsordning, den struktur som gjort åratal av hennes liv till ett helvete, rivas ned utan stora sidoskador på människor, etik och moral?

Är Assanges och Wikileaks totala konsekvensneutralitet en nödvändighet för att, precis som Ardins bok, verkligen visa upp maktens riktiga ansikte?

Ungefär här ska man väl återupprepa lite pregnanta ord om Wikileaks, och boken innehåller även den hyllningar av Julian Assanges insatser för internet och demokrati. Men bara för att man kan hålla isär sak och person, så finns det en punkt när personers tillkortakommanden oundvikligen påverkar saken.

Anna Ardins bok ger koordinaterna för just den punkten, och om vi zoomar in där, finns det många handlingar och många individer att diskutera.

Laddar ...

Publicerad: 25 januari 2021 kl. 17.01