Krämiga gitarriff och skickligt pophantverk räddar Vargas & Lagola

Guldtänder, krigsmålning, nagellack och flätor. Vargas & Lagolas visuella framtoning ger intrycket av två väldigt vanliga killar som går upp i dubbel brygga för att framstå som speciella. Och ungefär så låter också deras debutalbum The butterfly effect. Ibland på gott, ibland på ont.

För att börja med det som gör dem vanliga: de gör väldigt lättsmält musik. Men de gör det ovanligt bra. Både Al Fakir och Pontare kommer från musikerfamiljer, spelar flera instrument och har ägnat sig åt musik sedan de var unga. Att de blivit två av Sveriges absolut mest framgångsrika låtskrivare och musikproducenter är inte konstigt – det rör sig om två hårt arbetande proffs.

Det sorgsna men euforiska soundet från deras megahits åt till exempel Avicii finns kvar, fast i en helt annan skepnad. The butterfly effect är ett album om komplicerad kärlek klädd i musikalisk 60- och 70-talsdräkt. Det är surfrock, folkpop och kaliforniska vibbar. Produktionen är flödande, luftig och lätt. Det är genomgående vackert och romantiskt och deras ljusa stämsång får dem då och då att låta som ett Simon and Garfunkel för 20-talet.

Men, som sagt, Vargas & Lagola nöjer sig inte med att vara vanliga. På Back to you har de lyckats få den legendariske rapparen och originalmedlemmen i Wu-tang clan, Ghostface killah, att lägga en vers. Vincent Pontare har själv ett förflutet som rappare (Wikipediakuriosa: han nådde en gång tredjeplatsen i rap-SM) och att få med Ghostface på plattan är förstås en pojkdröm som besannas.

Dock hade det gjort sig bättre som just en dröm, eller möjligen som en sparad diamant till Vargas & Lagolas framtida potentiella hiphop-album. På The butterfly effect blir det ansträngt, apart och tillför ingenting – som att en av låtarna fått en konstig hatt ungefär. Resultatet är inte smickrande för varken Vargas & Lagola eller Ghostface killah.

Nästa ögonbrynshöjare, krämiga 80-talsdoftande gitarriff signerade Oscarsvinnande kompositören Ludwig Göransson, sitter däremot som en smäck. Det är svårt att tänka sig något mer omodernt, vi snackar gitarrsolon i klass med Guns N' Roses eller till och med Europe. Men till skillnad från Ghostface-inhoppet ligger det ändå nära Vargas & Lagolas egna gitarrbaserade musik, och istället för att störa så tillför det humor, känsla och en skön fuckoff-attityd.

Det, och det alltigenom überskickliga pophantverket, lyfter albumet från vad som hade kunnat vara lite slätstruket, tråkigt och riskerat hamna i bakgrundsmusikträsket eller dinnerparty-spellistan, till något värdigt Max Martins framtida möjliga arvtagare.