Pär Wiksten kom, han grät – och var överlägset bäst

”Så mycket bättre” avsnitt 4 ● Jan-Olov Andersson betygsätter låtarna: ”Lasse Holm utstrålar inte tillräcklig kåthet”

Han kom, han sågs, han grät – och var sedan överlägset bäst.

Pär Wiksten var bara med i halva programmet, men var den som gjorde klart starkast intryck i ett annars lite jämntjockt avsnitt av TV4:s ”Så mycket bättre”.

Nja, nu var jag kanske lite orättvis. Och kanske var jag det för att jag tillhör den generation som redan kan Sanne Salomonsens historia.

Vi är jämngamla, jag har följt henne ända från när hon var med i Anne Linnet Band, sedan som soloartist och när hon var skådespelerska i några svenska filmer, bland annat ”Smugglarkungen” (1985) med Björn Skifs och Janne ”Loffe” Carlsson (1937-2017) och sedan när hon gästat Björn Skifs Badrocks-spelningar, då jag träffat henne flera gånger.

Stort att Sanne Salomonsen är tillbaka

Därför blev jag kanske inte så berörd som jag borde ha blivit av hennes berättelse om sin karriär och inte minst de motgångar hon haft under senare år, med stroke och förlamning och kampen för att komma tillbaka till ett normalt liv och att kunna sjunga igen. Jag har helt enkelt varit för nyfiken för att inte ha läst om det förr. Så det blir old news för mig.

Det är hur som helst – verkligen – stort att hon är tillbaka.

Annars blir programmet lite förutsägbart ibland.

Dogge kastar sig i vattnet

Större delen av gänget besöker en sunkig strand. Den mest energiske av dem (Lasse Holm) övertalar den som alltid är piggast på att göra galna saker (Dogge Doggelito) att kasta sig i vattnet. Sådant som man kan både ha och, kanske ännu hellre, mista.

Ellen Krauss berättar sin historia, om hur hon kom in på musiken via en fantastisk musiklärare. Till sist sitter man bara och väntar och tänker:

När klipper de till honom eller henne?

Och så kommer det klipp med Steven Henderson, komplett med sägningar om hur stolt han är över Ellen.

”Hotell Romantik!”

Lasse Holm inte bara tolkar Sanne Salomonsen, de betygar varandra sin närhet jag-vet-inte-hur-många-gånger och till sist sammanfattar Ellen Krauss deras vänskap på ett klockrent sätt:

– Hotell Romantik!

Och sedan handlade det mycket om Pär Wiksten.

Den 57-åriga sångaren och gitarristen The Wannadies, det utmärkta indiepopbandet från Skellefteå som hade sin storhetstid på 1990-talet. Han dök upp lagom till den American barbeque som Peg Parnevik verkade vara initiativtagare till.

Ingen spärr

Redan i bilen på väg till Grå gåsen-huset på Gotland beklagade han sig och tyckte det var idiotiskt att hoppa på det här programmet. I ett roligt klippcollage förstod vi sedan att hustrun Christina (också medlem i Wannadies) var den som hade klätt honom i 36 år. Och sedan berättade han att han är löjligt lättrörd, att han inte har någon spärr när det gäller att börja gråta.

Vi märkte att han inte ljög om det.

Fast så fort han hängde på sig gitarren och ställde sig på scenen var det han som levererade bäst av alla.

Så bra är veckans låttolkningar

”Hvis det, det her du kalder kärlek”, Sanne Salomonsen

Dansk version av Mello-vinnaren ”E’ de’ det här du kallar kärlek” från 1986. Sanne gör mer rock än schlager av låten. Det hade kanske blivit lite konstigt om hon gjort mer duett av det ihop med körsångerskan Britta Bergström, men originalets mer raka duett mellan Lasse Holm och Monica Törnell funkar bättre.

”The one I love”, Eagle-Eye Cherry

Ellen Krauss genombrotts- och överlägset mest populära låt. Den akustiska originalversionen är svårslagen, den berör verkligen. Eagle-Eye Cherry gör lågmäld pop av låten, för honom handlar texten nu om den saknade mamman. Den berör också.

Lasse Holm: ”Taxi”

En rätt traditionell rocklåt om sex i en taxi. Men hur mycket Lasse Holm än tar i, utstrålar han inte mycket av den både sensualism och kåthet som Sanne Salomonsen gör i originalversionen.

”Fäll en tår”, Dogge Doggelito & Rigo

Nyinspelning av Peg Parneviks förra grupp Gammals låt ”Blommor där du står”. Eller… inte så mycket en tolkning som en helt ny låt där Dogge & Rigo rappar i vad som mest är en hyllningslåt till dem själva, att de hållt på med hip-hop i 40 år.

Peg Parnevik: ”The one that I want”

Latin Kings snuskiga hit hop-låt ”De e dej ja vil ha” har inte mycket gemensamt med den här rätt lättsamma poplåten, förutom att Peg sjunger bra och den engelska texten är på samma tema.

”Vi lever tills vi dör”, Pär Wiksten

”Are you still having fun?” är en av Eagle-Eye Cherrys bästa poplåtar, även om den var inspirerad av ett djupt allvar. Pär Wiksten sa att hans version var superdeppig, jag tycker snarare det var härlig, lite gitarrskitig, indierock. Och plötsligt saknar man Wannadies…