Efter succén – nu går All In i OS-pension

Under lördagen red Peder Fredricson och hästen All In hem guldet i laghoppning till Sverige. Ekipaget klarade omhoppningen på makalösa 39,01 utan något fel.

Peder Fredricson har varit tydlig med att detta blev den trogna valackens sista OS och är full av beundran för sin guldhäst.

– Jag menar, han är liten och brun, ser inte mycket ut för världen, men den kvalitén och den fysiska och mentala styrka han besitter är otrolig. Det går inte att riktigt sätta ord på det och det samspel vi har. Han är verkligen så värd det här guldet, säger han via länk från Japan.

Du väntade länge inför OS med att välja häst, hur stor chansning var det att All In skulle hinna toppa formen? 

– Det är alltid svår att veta med hästar när formen ska falla in. Det kan gå uppåt och det kan gå nedåt. Men mitt långsiktiga mål var hela tiden att få honom i toppform hit, därför höll jag det öppet in i det sista. Det kändes som att vi fick formtoppen precis när vi kom hit, på det sättet hade vi tur. Men All In var alltid mitt förstaval till det här OS:et. 

Utöver lagguldet blev det ett individuellt silver för ekipaget, efter sekundsdrama mot britten Ben Maher och hästen Explosion W. Ynka 17 hundradelar skilde dem åt.

Är det nåt som grämer dig att du var så nära guldet eller kan du glädjas åt silvret?  

– Det är lättare att glädjas åt silvret nu när jag har ett lagguld. Hade vi fått ett silver i laget i går hade jag verkligen grämt mig, men nu var jag snabbast av alla i omhoppningen. Då känns det lättare att tala om de hundradelar jag var efter för individuellt guld.  

Så hur mycket betydde lagguldet för dig personligen?   

– Väldig mycket. Hade jag kommit och varit långsammare i går hade jag definitivt grämt mig. Nu var bommarna kvar och den här gången hade vi marginalerna på vår sida – för det är ju så små marginaler det handlar om.   

Hur stort slår den här OS-resan i din karriär?   

– Otroligt stort. Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Det har gått så fort till att vara ett mål som pågått i flera år, till att det helt plötsligt bara var ett halvår och sen bara några dagar och nu är det precis över. Men jag inser ju att det inte är helt lätt att komma hem med två såna här, säger Peder Fredricson och håller leendes upp de två OS-medaljerna han har runt halsen.