Kristoffer Viita recenserar Alien: Romulus

Året är 2142 och rymden är skitig igen. Särskilt för kidsen som knegar på Weyland Industries gruvkoloni, på en planet med noll soltimmar per år. Cailee Spaeny briljerar i rollen som Rain, med ledsna ögon efter föräldrar som dött av slitjobbet. Hon tar ensam hand om Andy, en android med begränsad hjärnkapacitet utöver pappaskämt. En smart påminnelse om Rains undermedvetna familjetrauma, som ger ett extra lager av sorg till hennes roll som beskyddande storasyster över den syntetiske lillebrodern. Titeln ”Romulus” refererar till mytologin om romarrikets förste kung som mördade sin broder Remus – båda söner till krigsguden Mars.

Regissören Fede Alvarez påminner således både om Weyland industries imperialistiska storhetsvansinne, inte olikt våra samtida tech-feodalherrar – och utforskar syskonrelationer enligt den freudianska traditionen i ”Alien”-seriens DNA.

”Romulus” utspelar sig mellan ”Alien” (1979) och ”Aliens: Återkomsten” (1986) och Alvarez blinkar till föregångarnas tydliga klassperspektiv, där arbetare och marinkårssoldater utnyttjades av ”bolaget” för usel lön och blev snacks för xenomorphen. Villkoren är uppdaterade för att reflektera dagens prekära generation Z: Rain har äntligen samlat på sig tillräckligt med timmar för semester, då dubblar Weyland hennes arbetskvot. Försök igen om fem år.

I rymden kan ingen höra dig strejka, så Rain och ett gäng ungdomar rymmer från kolonin, och beger sig till ”Romulus” – en övergiven rymdstation. Planen är att hämta kryokammare för en långfärdsresa och dra till en softare planet.

Stämningen växlar kvickt från oro till panik. Stationen har blivit en kupa för universums mest stryktåliga parasit, som förstås suger sig fast i ansiktet på en i gänget. Sedan vet vi vad som väntar. Den dreglande xenomorphen föds och börjar mumsa i sig människor utan nåd.

Fede Alvarez lyckas chocka och överraska med nya brutala grepp, när ungdomarna en efter en blir inkuberade, spetsade eller smälta av xenomorphens frätande syra till blod.

Alvarez har stor respekt för det som gjorde Ridley Scotts film till en klassiker samtidigt som han inte är rädd för att ta mytologin i en egen riktning. Men det är ändå hans förmåga till spänning som gör ”Romulus” till den bästa filmen i ”Alien”-serien sedan originalet.