Carlssons 4 Nations-blogg: Rysningar och snöplig förlust

Under 4 Nations Face-Off, som spelas i Montreal och Boston mellan den 12 och 20 februari, kommer Anaheim Ducks forward Leo Carlsson att blogga för NHL.com/sv. Han kommer dela med sig av inblick i det svenska laget, från omklädningsrummet och vad som händer runt om under turneringen. Och givetvis också från isen. Här är tredje delen.
Det var matchdag här i Montreal idag. Premiären av 4 Nations Face-Off och en dag som vi sett fram emot sedan det blev klart att turneringen skulle spelas. För min del blev det inget spel idag, men det hände ändå en hel del under matchdagen som jag tänkte berätta om.
En matchdag ser ganska lik ut. Vi var här och hade morgonvärmning vid 10.30. Det brukar vara lite enklare övningar för att få igång kropparna för kvällen. Jag och Rasmus Andersson (som inte heller spelade) körde lite extra efter. Efter det var det bara att ta det lugnt och vänta in matchen. Det är såklart tråkigt att inte få ladda upp för att spela, det vill man alltid göra. Men Sverige har ett så pass bra lag så det är svårt att ta sig in i uppställningen. Man försöker bara att ta det på ett bra sätt ändå. Även om jag visste att jag inte skulle spela så gör jag ändå i stort sett samma förberedelser som om jag skulle byta om. Man vet ju inte, det kan bli ändringar sent. Man gör normalt sätt inte så mycket under en matchdag. Man äter och tar det lugnt på rummet, jag kortade ner min eftermiddagsnap lite idag. Jag brukar annars sova ganska mycket, speciellt om det är sen match, så man känner sig pigg.
Jag fick följa premiären mot Kanada från läktaren istället. Det var en ceremoni innan match där legendarer från varje land plus lagkapten presenterades på isen. Man fick lite rysningar av hyllningarna, det var riktigt coolt. Speciellt när de presterade Mario Lemieux och publiken jublade. Det var ett sjukt tryck i arenan då. Sen tror jag att man tar in det mer när man är på läktaren, när man är på isen är det så mycket fokus på matchen. Man tänker inte lika mycket på det, men nu när man satt på läktaren så var det en cool känsla.